Gloucester Waterways Museum 1


Storbritannien genomkorsas av mängder av kanaler. Foss Dyke i Lincolnshire grävdes förmodligen redan av romarna och är fortfarande i bruk, även om kanalernas funktion som transportleder till slut upphörde på 1970-talet och de nu används i princip uteslutande för rekreation. Icke desto mindre är kanalerna en viktig del av nationens historia och det finns naturligtvis ett National Waterways Museum. Tidigare bestod det av tre museer i olika delar av landet, men numera är museet i Ellesmere Port utanför Liverpool utsett till huvudmuseum. Dock ska denna artikel handla om museet i Gloucester. Gloucester ligger vid floden Severn och var på den tiden det begav sig en stor omlastningshamn för framförallt spannmål. Hamnmagasinen är nu, som i många andra gamla hamnstäder, uppsnofsade till kontor, restauranger, dyra bostäder etc. Vid dessa magasin finns Gloucester Waterways Museum.

Den här skylten låg lite avigt till, trots att den är så stilig. Förklaringen till motivet finns inne i museet.

För att frakta varor på kanalerna utvecklades de typiska långa pråmarna, narrowboats. Från början var de hästdragna, men med tiden fick de motorer. I hamnen utanför museet fanns flera riktiga att titta på, men en hel pråm skulle inte få plats inne på museet. Dock var det gott om modeller av båtar, slussar och kanalkonstruktionen i sig. (Det är ju inte bara att gräva en lång grop för att det ska bli en kanal som håller i tvåtusen år…)

En bevarad akter av en pråm. Notera skottet som syns på insidan – utrymmet vi ser var vad skepparen och hans familj hade som bostad. Kanalfolket, som andra nomader, betraktades med misstänksamhet av de bofasta och gjorde därför en poäng av att alltid vara hela, rena och propra.

Inte bara pråmarna, utan hinkar, kaffepannor och annat var vackert målade, typiskt i roses and castles-stil. Detta ledde till viss upprördhet när de enskilda pråmskepparna från 1930-talet och framåt köptes upp av större bolag som krävde att båtarna skulle målas i företagets färger.

Inte helt sällan passerar kanalerna genom tunnlar. Byggarna gjorde naturligtvis inga onödiga utgrävningar, så hästen fick ta en omväg runt kullen medan skepparen sparkade fram pråmen i mörkret genom tunneln. Den längsta var över 5 km lång…

Svensk anknytning! En tändkulemotor från Bolinders Mekaniska Verkstad.

När man fraktar kol eller annat eldfarligt vill man inte ha ett ånglok med öppen eld. Det här loket drivs därför med tryckånga, lagrad i den stora tanken.

Här är å andra sidan en ångdriven kran.

Museibutiken var väl försedd med litteratur om England och dess kanaler, tyvärr blev vi utkastade ur museet när det stängde så jag hann bara plåta detta hörn av sortimentet på väg ut.

Vid kajen utanför museet stod deras två utflyktsbåtar.

På andra sidan museet fanns bevarat ett mudderverk som någon gång om året tog en tur i hamnbassängen och muddrade den, inte enbart för turisternas båtnad. Man kunde klättra ombord på mudderverket där ljudband berättade om besättningarnas liv.


En tanke om “Gloucester Waterways Museum

Kommentarer är stängda.