Jet Age Museum 1


Mellan Cheltenham Spa och Gloucester går buss 94 var tionde minut. En vacker vinterdag klev vi på bussen och åkte till hållplats Dowty, precis vid flygplatsen. Där ligger också Jet Age Museum.

Här gives Gloster Javelin och Meteor.

Utomhus stod flera stycken Gloster Meteor i varierande skick. Jag sprang runt och fotograferade och det tog inte två minuter innan någon körde ut huvudet genom dörren:
”Vi har öppet, kom in!”
men jag måste ju fotografera lite till först. Museet är en hangar och det betydde att det inte var särskilt varmt där inne heller, men fiket i entrén var varmt och inbjudande. Museet är drivet av ideella krafter och överallt fanns vänliga och kunniga äldre herrar som gärna diskuterade detaljer kring de uppställda planen. Inträdet är gratis, men självklart lade man pengar i donationsburken. Man kunde också förköpa sig på litteratur och modeller.

Förutom Meteorerna och en rätt skabbig Harrier-kropp stod nospartierna från en Trident och en Vulcan utanför hangaren. Man kunde lösa biljett till visningar av dessa. (Biljetterna var gratis och bara till för att organisera kösystemet.) Insidan av hangaren dominerades av en Gloster Javelin i centrum, men den är så sanslöst stor att jag inte lyckades få till en översiktsbild av den. Runt om den fanns ytterligare några Gloster Meteor (det måste varit Meteor-rea på Överskottsbolaget när museet grundades), och replikor av Gloster E.28/39, Gloster Gamecock och en Hawker Hurricane i plywood som varit med i inspelningen av Battle of Britain.

Självfallet var museet strösslat med modeller framställda av IPMS Gloucester.

Så var det dags att besöka Vulcan-cockpiten. Det var en väldigt speciell upplevelse att stå i ingångsluckan och med blicken följa stegen som tycktes bara fortsätta uppåt utan slut, men efter en stunds klättrande kunde jag glida ner i vänstersitsen och konstatera att man inte ser mycket av världen utanför – man flög helt klart på instrument hela vägen. Navigatör, bombfällare och eventuell femte besättningsman fick sitta i ett utrymme en våning ner med ännu mindre utsikt. De hade heller inte katapultstolar utan skulle i fall av nödfall kasta sig ut genom ingångsluckan i botten. (Från början var tanken att alla skulle sitta i en gemensam räddningskapsel, ungefär som senare i F-111, men man lyckades inte lösa tekniken, och så blev det som det blev.)

Trident ligger på backen, så det var lättare att ta sig in i den. Jag har naturligtvis en gång i tiden byggt Airfix Trident, och den fanns naturligtvis som illustrationsobjekt på flight deck. Trident var hyperavancerat för sin tid och det var datorutrustningen i nosen som tvingade fram den ovanliga konstruktionen med det asymmetriskt placerade nosstället med infällning åt sidan. Jag försökte fråga ut guiden om detaljerna i hur man använde den datorstyrda rullkartan för att navigera, men han insisterade på att förklara hur man navigerade efter kompassen. Vi blev efterhand tämligen röda i ansiktet när bägge envetet försökte styra diskussionen i motsatta riktningar. Jag undrar nu om det var så att han inte visste hur tekniken fungerade, men inte ville vidgå det, eller om det kanske var så att man i själva verket aldrig använde den avancerade tekniken i cockpit i nån större utsträckning och han inte ville vidgå det.

Det är viktigt att se till att det uppväxande släktet bibringas air mindedness.


En tanke om “Jet Age Museum

  • Johannes

    Trevligt reportage. Jag har vistats en del i trakterna, men missat detta museum. Får bli ett besök nästa gång.

Kommentarer är stängda.