En resa till Nordkorea hör knappast till vanligheterna, och en sådan resa kräver att man är påläst och accepterar en hel del restriktioner som man annars kanske inte är van vid. Enklaste, och nästan enda sättet att resa dit är med en organiserad gruppresa där alla aktiviteter i landet är schemalagda på förhand. Ett par lokala guider åtföljer dig överallt, och att avvika från gruppen utan uttryckligt tillstånd är inte att tänka på.
Under min vistelse stod ett besök till krigsmuseet i Pyongyang på schemat, eller Victorious Fatherland Liberation War Museum som det kallas på engelska.
Museet stod färdigt 2013, och dess utställningar handlar om allt från gerillakrigföringen mot japanerna på 1930 och 40-talet, skärmytslingarna längsmed gränsen under kalla kriget, till landets utveckling av kärnvapen idag. Men museets huvudfokus är utan tvivel Koreakriget (1950-53). Något man hela tiden bör ha i åtanke är att historieskrivningen här inte liknar den vi annars är van vid, och att på förhand läsa på om konflikten rekommenderas.
Museets egen guide talade god engelska, och gav oss här en kort introduktion av museet innan vi gav oss ned i ett sinnrikt skyttegravssystem åt höger för att titta på erövrad och förstörd fiendemateriel.
Guidens presentation av materielen var kanske inte så spännande, och det hela kunde närmast jämföras med en trofékammare. Något jag fann överraskande var den japanska lastbilen. En kvarleva från den japanska ockupationen, möjligen. Jag misstänker att större delen av de markfordon och artilleripjäser som föll i nordkoreanernas händer gjorde det under den stora kinesiska motoffensiven 1950.
Något som jag dock fann riktigt intressant var flygplansvraken, som tycktes mig bevarade i befintligt skick på ett sätt som jag aldrig sett tidigare.
Därefter skulle vi titta på det amerikanska spionfartyget USS Pueblo som ligger förankrad i Pothong-floden intill museet. Hon erövrades utanför Nordkoreas östkust på 60-talet. Större delen av besättningen internerades, innan de efter en tids fångenskap fick återvända hem. Trots att USA kräver fartyget tillbaka har man valt att behålla det som trofé i Nordkorea. Eftersom Pothong-floden mynnar ut från Nordkoreas västkust, frågade jag vår guide hur de fick fartyget runt hela halvön utan att vare sig amerikaner eller sydkoreaner lade sig i. Hon hävdade att fartyget seglades runt, helt odramatiskt.
Tro vad man vill om den saken. Utställningen inuti fartyget fann jag något makaber, även om det knappast är första gången som jag besökt ett museifartyg vari folk dött.
Därefter fortsatte vi in i själva museibyggnaden, där det tyvärr rådde strikt fotoförbud.
För att kort beskriva utställningarna inne på museet, så fanns där gott om vapen och materiel från de olika kampanjer som den koreanska folkarmén utkämpat. Foajén är så stor och rikt utsmyckad att det skulle få vilket operahus som helst att rodna.
Den historiska vinklingen åsido så är de makalösa på att bygga storslagna dioramor, varav flera utnyttjade en kombination av målningar, modeller och figurer i olika storlekar för att åstadkomma en fantastiskt bra djupeffekt. Resultatet var helt häpnadsväckande. Det kanske mest storslagna av dessa var ett jättestort panorama över striderna kring Taejon.
Jag hade jättegärna stannat längre på museet, men schemat tillät inte detta.
Andra intressanta saker i Nordkorea
När jag flög med Air Koryo åkte jag med en modern Tupolev, men vid ankomsten till Pyongyangs flygplats stod denna Il-62 redo. Utifrån vad jag hört så får de inte längre vistas på kinesiska flygplatser eftersom de väsnas för mycket, men inrikes flyger de ännu regelbundet.
Trådbussarna var fantastiska.
Någon av de beryktade Volvo-bilarna som inköptes på 70-talet och ännu inte är avbetalade såg jag inte, men flera fina GAZ Volga och denna gröna lastbil av, gissningsvis, inhemsk produktion kunde jag beundra istället.