Har Ni Krigsveteraner i Släkten!?

[Lerxzt]

Hejsan!

Då många av oss bygger militärrelaterade modeller så kanske en tråd om eventuella krigsveteraner i våra släkter kan vara kul att läsa. Skriv gärna några rader vilken konflikt, samt lite om er släkting! Tycker själv det är mkt intressant

Själv har jag mig veterligen 2 stycken som var med i 2:a världskriget. Den jag vet mest om är min farfars bror Gustav-Adolf Byström som tyvärr dog vid Jandeba, Svir-fronten 1942. Han var ute med en liten grupp på spaningsuppdrag när de blev utsatta för ett eldöverfall. Gustav-Adolf skiljdes från resten av gruppen som tvingades retirera hastigt. När de senare kom åter så återfanns ej någon kropp och Gustav-Adolfs öde är okänt. Hans namn finns på minnestenen över svenska frivilliga som stupat för Finland i Helsingfors!

Kod: Markera allt

http://www.svenskafrivilliga.com/in_memoriam.html

Har hans medaljer och små krigstroféer här hemma i en glastavla, bla ett mössemblem "röda stjärnan" från en troligen stupad ryss. Denna är lite bränd, och hur den kom i Gustav-Adolfs händer är okänt. Klart är att den har en okänd historia som nog inte är så trevlig. Han var både med i Vinterkriget, och sedemera dog i Fortsättningskriget. Sårad åtminstone en gång och fick medalj (kula genom handen). Har en del utklipp mm. när han omskrevs när han vilade ut i Långsele

Min andra släkting är en till USA utvandrad familj (brorsonen till min gammelmormor). Henry Anderson, som var med i Europa från D-dagen tills krigsslutet, han var ingenjör och överlevde kriget. Har inte så mycket info om honom tyvärr. Skulle varit intressant att få veta mer om hans upplevelser.

Återkom med Ers släkthistorier, eller Era egna om Ni kanske varit FN-soldat!

Mvh Mikael B.

[Andre B.]

Undrar...
Räknas de som gick i konvojfart både innanför och utanför spärren under kriget som krigsveteraner? De befann sig i frontlinjen även om de inte hade vapen i hand...

/ Andre

[Lerxzt]

Behöver absolut inte vara stridande...

Vi har väl alla släktingar som var med under beredskapen kan jag tro, men i denna tråd finns inga restriktioner.. Det är ju de små berättelserna som är roligt att läsa. Så Andre, berätta gärna lite mer

//Micke

[Jens Tornblad]

Vad jag vet så har jag haft två personer i släkten med erfarenhet från andra världskriget. Min fasters man var aktiv i danska motståndsrörelsen och det är inte helt känt vad han gjorde men mycket tyder på att han var nån form av "hitman" och vid minst två kända tillfällen tog hand om vad som då sas vara angivare. Min mors morbror var Finlandsfrivillig och tjänstgjorde som prickskytt bla vid Salla-fronten. Enligt uppgift blev han dekorerad av självaste Mannerheim personligen för sina insatser.

Av allt av döma led bägge två på äldre dar av sviter av nån form av obehandlad ptsd där mors morbror blev mer eller mindre skogstokig med kraftigt aggressiva inslag. Vid 82 års ålder misshandlade han en dement dam som bodde på samma äldreboende som han ganska svårt då hon råkade gå fel och komma in i hans rum en natt. Efter det hamnade han på en sluten psykiatrisk avdelning under sina sista år.

Släkten på min fars sida bodde på Själland under krigsåren och flera ingifta släktingar fick fly till Sverige pga judiskt påbrå. Min far och farfar var ögonvittnen till bombningen av Shellhuset i Köpenhamn och den skola där tragiskt nog en Mosquito kraschade låg alldeles bredvid mina farföräldrars hem.

[Stefan S]

Alltså inga släktingar men, hade på gymnasiet en klasskamrat vars far flugit Stuka undra andra världskriget. Hade i grundskolan en annan klasskamrat som var släkt med Luftwaffes adjutant hos Hitler, Nicolaus von Below.

Slutligen, känner jag en mycket skicklig svensk modellbyggare (pristagare vid IPMS Open en gång i tiden) som kände en man som pratat med Hitler .

Stefan

[Andre B.]

Min morfar gick i konvojfart under kriget. Både innanför och utanför spärren. Så han upplevde det tunga i att vara utsatt för flyganfall, torpederingar mineringar från både de allierade och tyskar.

Tyvärr gick han bort för tio år sedan. Jag önskar att jag kunde berätta mer. Men vet att jag lånade Terje Fredh's böcker om lejdfarten och konvojtrafiken under kriget på skolbilioteket när jag gick på sjömansskolan i Göteborg. Min morfar läste dem med och drömde mardrömmer flera nätter efteråt. Jag vet inte så mycket men vet att han bland annat var utsatt för ett flygangrepp i Rotterdam där några besätningsmedlemar dog. Vid slutet av kriget fick han även tjänstgöra i flottan på minsvepare. Har sett foton där han desarmerar drivande minor i Kattegatt. Har även sett foton från konvojfarten och på de tyska slagskeppen i horisonten. Min morfar var en av de överlevande krigsseglare som skulle varit med när minnesstenen kom till i Göteborg -97.

Om någon undrar om han någonsin fick ut några krigsriskpengar är svaret nej. Det kom en ursäkt först väldigt många år senare men aldrig några pengar...

/ Andre

[Lerxzt]

Mycket spännande historier.. Nu börjar historierna ramla in. Ingen som har någon släkting som stred i Norge, motståndman??

Kan nu inte förstå Andre att du tvekade angående din morfar. Han verkar i högsta grad varit drabbad av krigets fasor.. Och visst är det så, man önskar alltid man varit mer frågvis medan de gamla fanns i livet..

Ser fram emot mer små historier!

Mvh Micke

[Ulf Lundberg]

Min farfar, Torsten Lundberg, var andre löjtnant och artilleriofficer ombord på HMS Puke, en av de fyra jagare Sverige köpte av italien. Han var med i den mindre grupp officerare som åkte i förväg för att förbereda övertagandet. Det var naturligtvis hemligt vad han gjorde och var han var, men han skrev hem och berättade att körsbären var mogna. Farmor läste upp brevet för min Pappa och min farbror som då var nio och sju år och de skrattade åt det orimliga påståendet.

På hemväg över medelhavet på väg mot Spanien fick de meddelande om Italiens inträde i kriget. De italienska sjömän, som fortfarande var med ombord, började gråta vid beskedet.

Han var med när britterna beslagtog jagarna i Torshamn och när de bombades av britterna på hemväg från Orkneyöarna. Han sade att bomberna var på väg rakt Castor, men vek av i sista stund och menade att de missade Castor pga. turbulensen ovanför skorsten. Tveksamt..
De unga pjäsbesättningarna under hans befäl var besvikna på att de inte fick skjuta. De var välutbildade och hoppades kunna träffa.

Därefter var han med om en hel del minröjning och påstod att liv några gånger onödigt gick till spillo pga. slarv.

Som i så många andra fall ogillade farfar att tala om sin tjänstgöringstid.

Min Mamma tillbringade minst en sommar i ett luftbevakningstorn i Värmland och rapporterade regelbundet:
-Johan Urban Femma Två.

I början på 2000 talet satt vi på balkongen på Odengatan och hörde ett muller ovanför oss. Det var en Ju 52. Mamma kände inte igen den.

Uffe

[Göran NS]

Intressant Ulf!
Min mosters man var också med och hämtade jagarna i Italien. Han var dock civil sjöman på passagerarfartyget Patricia som medföljde för transport av reservdelar och torpeder. Den var utrustad med kanoner och var örlogsflaggad. Vet ej om det bara var tillfälligt under denna resa.
Han brukade berätta hela historien under den sena midsommarnatten efter midsommarfirandet som vår släkt alltid höll i mosters sommarstuga på Linderödsåsen. Vi barn satt som förstenade när han berättade om hur Engelsmännen uppbringade dem och tvingade in dem i Torshamn. Det var väldigt nervöst innan allt löste sig och Engelsmännen tog sitt förnuft till fånga och lät dem segla vidare. Berättelsen om den nattliga bombningen var också ruskigt spännande. Vet inte om det är den officiella versionen men han menade att det var tyska flygplan som fällde dem.

(Tyvärr var väl hela den här olustiga historien i Torshamn, som så när kunde kastat Sverige in kriget på Tysklands sida, Winston Churchills påhitt, då han var marinminister vid denna tid. Han var väl ingen fredsduva direkt, denna oberäknelige man. Tar man i beaktning vad som hände med den Franska medelhavsflottan efter Frankrikes kapitulation så var inte katastrofen så långt bort som folk i allmänhet tror.
Läs gärna hela historien här: http://www.samfundet-sverige-faroarna.s ... -juni-1940 )

Min mosters man tjänstgjorde i handelsflottan hela kriget och var med om att bli uppbringad av tysk Jagare och förd till Tysk hamn, där blev de bombade av Engelska bombplan och fick kasta sig i skydd under borden.

Han var mycket intresserad av mina modeller som jag byggt och hade i mitt rum som liten, och när han fick se en Stuka jag just byggt så kände han omedelbart igen den och berättade att han sett sådana i Tyskland under kriget i någon hamn, nya som skulle transporteras någonstans (kanske till afrikafälttåget?)

Han var en hedersman och alltid mycket vänlig och snäll mot oss barn. När han lämnade sjömansyrket blev han kranförare på Kockums varv i hans kära hemstad Malmö, om jag inte missminner mig "körde" han även Kockums stolthet, den stora kranen, "Kockumskranen". Jag har absolut ingen aning men jag tror att han tjänade rätt bra som sjöman under kriget med risktillägg o.s.v. Men det måste man väl anse som välförtjänta pengar då han verkligen satte sitt liv på spel för sitt fosterland. Utan handelsflottan hade Sverige varit än mer isolerat under kriget.

Heder åt hans minne då han tyvärr inte finns mer...

[Ulf Lundberg]

Tack för intressant historia Göran.

Sjöfolket var den svenska yrkesgrupp som upplevde kriget närmast och ungefär 2000 av dem dog under VK2.
Det nämndes aldrig i den historieundervisning jag fick i skolan.
Det finns en staty utanför Sjöhistoriska Museet i Stockholm och Krigsseglarmonumentet i Göteborg.
Några böcker har skrivits om det, men det är tyvärr fortfarande något som uppmärksammas allt för lite.

Uffe