Jaha, så var den klar då!
Förebilden är som sagt 29507, den sista Tunnan som flög i Flygvapnet. Jag fastnade för hur den såg ut då den under sitt näst sista uppdrag besökte flygdagen på F 4 i juni 1976. Maskinen var en gammal måldragare från F 3 som sparats för att visas upp på FV:s 50-årsjubileum. Men natten inför flygningen i Östersund bytte mekarna på F 4 ut trean mot en fyra och smällde dit F 4-vapnet på nosen.
Mycket är redan sagt om bygget. Här finns många detaljer som slarvats över, till råga på allt blev den en tailsitter trots ton av hagel i nosen. Lite häftmassa under noshjulet fick rädda situationen. Noshjulet som för övrigt kommer från skrotlådan eftersom AZ:s hjul var för litet.
Det har klagats mycket på den här modellen, inte minst från mig. Men en detalj förtjänar lite extra plus, nämligen dekalarket. Det är riktigt fint, så när som på några små grodor. Så de flesta dekalerna utom siffrorna och Fara-märket i nosen (från Tarangus Lansen-ark) är hämtade från det. Flottiljvapnet är riktigt bra återgivet.
Syftet med bygget var som sagt mest ett experiment för att se efter om det gick att få någon rätsida på AZ:s modell enbart med hjälp av slippapper och spackel. Plus att undersöka min teori om att det främsta problemet med modellen inte är nosen utan den överdimensionerade huven. Och även om formen fortfarande har sina brister, måste jag säga att det gick förvånansvärt bra.
När jag sammanfattar bygget var nosen och huven faktiskt bara ett i raden av problem.
Med några få undantag är det här en riktigt usel modell, så den som vill ha en väldetaljerad kärra som tål att synas i sömmarna är antingen fortfarande hänvisad till Neomega, alternativt lägger man ner betydligt mycket mer tid på den här än vad jag gjorde.
Men trots allt, på håll funkar den ändå rätt bra. Och jag är nöjd med resultatet.
Då lägger vi den till handlingarna. Nu får det nog bli en Hasegawa rakt ur lådan, tror jag.
Beundrade den på Open, härlig kärra.
