Helgen har ägnats åt det roligaste av alla modellbyggets moment. Spackling och slipning. Uj, så kul. Heja. Men här är vi nu. Misstänkt lik förra bilden, men väldigt mycket närmare slutfinish.
Har dessutom satt dit balkarna, vilket inte var det lättaste. Vinkeln de ska sitta i är ju rätt brant, och hur har då KP löst problemet att få till en bra passform? Jo, genom att helt överlämna det åt byggaren. Balkarna är nämligen spikraka i infästningen mot vingen, som om vingen vore rak som på en Cessna. Så det blir till att karva och passa och karva och passa och sedan slipa och spackla. Som om det inte räckte med resten av kärran.
Passformen på den yttre balken mot styrfenan på ovansidan är också rätt obefintlig. Så i 2/3 av helgens totala byggtid, vilket faktiskt blev några timmar, ägnades helt åt balkarna. Men nu sitter de i alla fall där.
Jag brukar ju inte vara så värst road av det som man brukar fästa i balkarna, och nöjer mig oftast med några extradunkar. Men på den här känns det som om last är obligatorisk. Det blir liksom ingen riktig Su-22:a med tomma balkar. Så det blir lite extratankar (fenorna ska dit också), en spaningskapsel, en ECM-kapsel och ytterligare något på den sista balken.
Ju mer jag bygger, desto mer imponerad av Fredrik S:s Su-22:a på Open blir jag (och då var jag ändå grymt impad från början!). Att bara få ihop den är en bedrift, men när man såg hans kärra, tycktes passformen vara hur bra som helst. Och då var det ju inte svårt att slå till på en själv, den verkade ju inte så svår att få ihop. Lurad av en kanonbyggare.
