Cockpiten pimpades med Kuivalainens ets. Eftersom det var förmålat, var det bara att anpassa sig till dess blå färg.
Modellen har en helt löstagbar bakkropp och en motor, men de fick vara den här gången. MiG-15 är snyggare med bakkroppen på. Passformen var typisk Trumpeter för tio år sedan. Med andra ord passade inget helt perfekt men det var heller inga större svårigheter att få ihop det mesta. Lite spackel på undersidan av vingarnas infästning i kroppen krävdes, plus den del kamp med nosschaktet och en lucka bakom det som inte passade särskilt bra alls. Resten löste sig med trimning av delar, idogt torrpassande och en del slipning.
Luftbromsar och klaffar får var öppna, detta inte så mycket av hänsyn till originalet som av ren självbevarelsedrift.
Huven får även den vara öppen, men det beror inte på att den är dålig. Tvärtom, det hela verkar passa fint och den är riktigt tunn och fin, betydligt bättre än den betydligt nyare 21:an.Och sedan var det bara att måla. MiG-15 verkar ha varit någon slags mellanting mellan omålad aluminium med någon slags tunn färg ovanpå. Vete sjutton exakt hur det var i verkligheten, jag bara avbildade det som det såg ut.
Efter primern grundades allt ännu en gång, denna gång med Tamiya aluminium på kanna. Sedan var det premiär för Vallejos nya aluminium och jag säger bara Halleluja! Vilka färger!!! Grunden är White aluminium, men på några ställen har jag använt vanliga aluminium och på andra ställen White aluminium blandat med lite svart respektive vitt.
Lite lack, vädring och dekaler på denna, så ska väl även den kunna få hänga med sin yngre brorsa till Solna.
