Och strax därefter Italeris Wessex:
Meteoren håller sedvanlig Tamiyaklass i det mesta, och bland annat har man skickat med dubbla motorer. Ytterligare ett plus är att man faktiskt skickar med en nosvikt, en rejäl pjäs som absolut behövs för att hålla denna baktunga skapelse på rätt köl. På minuskontot finns en ovanligt odetaljerad cockpit med Tamiyamått mätt. Nu är detta i och för sig inget jätteproblem eftersom det inte är mycket som syns i det lilla kolsvarta hålet där fram.
Bältena är från dekalarket. Jag testade om det gick att fästa dekaler på Tamiyatejp och kan konstatera att det gjorde det inte. Med en skalpell och lite tur lyckades jag lyfta dem från tejpen och limma fast dem innan jag fäste det hela på stolen. Funkade oväntat bra, även om jag nog testar en annan metod nästa gång...
Instrumentpanelen är hyfsat okej den också, tack vare en snygg dekal.
Eftersom motorerna inte heller de är hyperdetaljerade, hade jag nog hellre sett att de lagt krutet på cockpiten men å andra sidan är detta ett utmärkt objekt för hyperdetaljeraren. För min del är detta ett lite mer opretentiöst sommarbygge, så det får bli både stängd huv och stängda motorgondoler.
Åsså var det Wessexen. En helt annan typ av bygge. Italeri skickar med en halvhyfsad, men lite grovt tillyxad, cockpit och inredning som lämpar sig bra för att låta dörrarna stå på glänt. Extra plus för det lilla fotoetsarket som följer med, bland annat med bälten och instrumentpanel. Även här finns förstås gott om utrymme för den som vill hyperdetaljera. Vilket jag avstår från även denna gång.
På idiotikontot finns att Italeri visserligen tänkt till rejält på inredningen med fina väggar och tak, men helt missat att undersidan på cockpiten är taket på kabinen. Här finns mycket att göra för den som vill att modellen ska kunna beskådas snett underifrån. Jag skippade detta och ägnar istället tankekraften åt att fundera på om det ska bli en grå/grön RAF-kärra eller en Rudolf med röda mulen-maskin från Royal Navy.
