IPMS Stockholm har nu riktat blickarna söderut och när Warszawski Festiwal Modelarski inträffade samma vecka som nationaldagen kändes det lägligt att utnyttja ledigheterna för en resa till Polen. Hasse, Kai, Olle och Olles kära hustru Annika rustade sig för resan.

Varmt nog att sitta ute på däck.

Färja från Nynäshamn till Gdańsk. Vi kan konstatera att Polferries har en helt annan marknad än Finlandsbåtarna – det kändes nästan tomt på båten och trots att vi upptäckte att vi hade ett par, tre skolklasser med polska ungdomar med ombord hördes inte ett pip från dem (till skillnad från tidigare erfarenheter vi haft). Tyvärr, får det väl lov att sägas, nådde inte middagen upp till den nivå vi kommit att förvänta oss – maten var ätlig, men inte mycket mer. Stor sak, nästa dag vid lunchtid var vi framme i hamnen i Gdańsk. Läsare sedvanligt pålästa om andra världskrigets historia kan dra sig till minnes slaget vid Westerplatte, där en minimal polsk truppenhet låste upp tyska trupper i en vecka.

Vi fann att Polen kryllar av minnesmärken över sina fallna hjältar (det har ju blivit några stycken genom århundradena). Det här är ett av flera monument vid Westerplatte.

Där var vi nu och såg oss nyfiket omkring, dock inte just så mycket efter krigshistoriska minnen som efter ett sätt att ta sig in till staden. Det är uppenbarligen inte vanligt att ta Polenfärjan utan att ha bilen med sig, så ehuru det fanns en busshållplats där bussarna förmodligen åkte in till staden, med någon sorts biljetter vi var osäkra på hur man skaffade sig, så fanns det ingen kö av taxibilar, väntande på att ta strömmar av resenärer vidare. Telefonsamtal till framgooglade taxibolag gav svar som ”Färjeterminalen? Nä, den har vi aldrig hört talas om, inga bilar har vi heller.” Till slut dök av en slump upp en stortaxi där vi knödde in oss, i sällskap med en ung student på väg till en dansfestival i Gdynia, och kunde så åka in till staden och den plats där vi skulle bo. Denna visade sig vara mitt i Gamla stan där vi sedan ägnade resten av dagen åt att gå runt och titta på gamla hus (eller i förekommande fall, hus återuppbyggda på 1950-talet efter gamla förlagor).

Sjöhistoriska museet i Gdańsk. Vi hann precis inte in innan de stängde.

Pendolino-tåget till Warszawa.

Dagen därpå hann vi titta lite mer på staden innan vi tog tåget till Warszawa. Hedersknyffeln Martin W hade lånat oss sin lägenhet att bo i. Det var inte jättelångt från Centralstationen, men i den förhandenvarande hettan var vi ändå duktigt trötta när vi anlände. Efter att ha vilat en stund i sällskap med en tjock bok med många bilder tog vi oss till en restaurang i närheten som utlovade polsk husmanskost, vilken var alldeles utmärkt.

Morgonen därpå var det då dags att åka till tävlingen. Information uthämtad ur Google Maps gav vid handen att det fanns en lämplig buss som skulle ta oss hela vägen och hållplatserna var nära i bägge ändar. Vi åkte en lång lång stund ut till Warszawas södra förorter och när vi klev av hade vi sporthallen som skulle tjänstgöra som utställningshall snett över gatan. Trodde vi. Där pågick istället vad som föreföll vara handbollsturnering för flickor födda -05. Vi försökte på vår bästa polska fråga efter modellutställningen, men den visste ingen något om. Vad nu? Flitigt studium av datum, kartor och adresser och då fick receptionisten vi språkat med en snilleblixt och förklarade – på polska – att vi nog var på väg till en annan sporthall några hundra meter bort. Vi följde instruktionerna och där var det inte längre någon tvekan: En stor sporthall med stora vepor och ljusreklam för Festiwal Modelarski; utanför stod ett värvningstält för polska armén och ett par mattruckar.

Ska man ha en tävling, så ska man ha en rejäl lokal för den också.

Innanför portarna tornade modellförsäljarnas lager upp sig. Vi villade bort oss en smula, och klev ut genom en dörr till läktaren en trappa upp, där vi kunde titta ut över en enorm hall med modeller så långt ögat kunde se. Oj!

Så här såg det ut. Folk håller fortfarande på och placerar ut sina modeller. Gula tröjor är funktionärer. Notera borden för prova-på-bygge för barn närmast kameran.

Inom kort hade vi hittat incheckningen, där vi hälsades översvallande välkomna och raskt fick våra modellappar; så var det bara att försöka hitta rätt klass på borden och ställa ut sina objekt. Vi noterade att de hade ett fasligt fiffigt avspärrningssystem med bandhållare fästa i borden för att hålla nyfikna fingrar på avstånd.

Olle, Zbyszek och Hasse.

Detta gjort, kändes det som om det var läge att försöka ta reda på hur man arrangerar ett dylikt evenemang. Vi letade reda på ordföranden i IPMS Warszawa, Zbyszek Malicki, och intervjuade honom. IPMS Warszawa har ett trettiotal medlemmar, och samarrangerar tävlingen med den lokala kartongbyggarföreningen. Hyran för sporthallen stod kommunen för och de levererade också personer som fick göra samhällstjänst genom att montera den golvskyddande nålfiltsmattan. Borden ägde föreningen och fick lagra dem hos en av sina sponsorer. Tillresande kollegor från andra klubbar Polen runt hjälpte till med dömande. (Vi blev dock inte riktigt klara över hur själva dömandet gick till och vilka kriterier som gällde. Man kunde få hedersomnämnanden i flera olika kategorier, noterade vi i alla fall.) Resultatet var i alla fall att inträdet var gratis, deltagandet var gratis och handlarna fick yta gratis. Efter lite funderande kom vi fram till att ytterligare sponsring måste tillkomma, men kanske fick de många handlarna ändå bidra på något sätt till verksamheten.
En sidoeffekt var att de inte hade riktigt koll på hur många besökare som kom, men 1388 utställda modeller, i plast och kartong – blev det till slut.

Bland dessa valde vi ut de som skulle få IPMS Stockholms stora pris:

Tyvärr uppfattade vi aldrig byggarnas namn.

På söndagen ägnade vi morgonen åt att fotografera allt vi kunde få syn på på Armémuseums gård, besåg gamla stan och dess demonstrationståg och efter lunch for Hans och Kai tillbaka till sporthallen, där armétältet under natten utökats med en Leopard-stridsvagn till nyfikna ungars och farbröders båtnad.

Prisutdelningen inleddes 15:00, eller t o m någon minut i. Nu fick vi syn på speakern som, vad vi kunde märka, hade refererat evenemanget i högtalarsystemet oavbrutet sedan lördagsmorgonen: Jean-Luc Picards polske tvillingbror. Han höll prisutdelningen och mikrofonen i fast hand. Inte endast IPMS Stockholm, utan ett antal olika organisationer, delade ut specialpriser, bland dessa en general från arméstaben som delade ut sex priser till modeller som porträtterade polska armén. En konsekvens av de många modellerna och därmed många klasserna var att prisutdelningen drog ut på tiden en del, men en och en halv timme senare var allt utdelat. Inga medaljer till IPMS Stockholms utsända, men Kais Warhammer-dryad fick hedersomnämnande för ”skickligt skapad stämning”, om vi lyckats tyda polskan rätt.

Vi samlade ihop våra pinaler och tog oss till busshållplatsen, men avfärden blev en smula fördröjd när Leoparden skulle samlas ihop och fraktas från platsen. En stor transportlastbil eskorterad av två mindre bilar med blinkljus svängde in framför sporthallen och en kvart senare var Leoparden uppe på flaket, konvojen på väg bort och vår buss kunde äntligen köra fram till hållplatsen.

På måndagen utrymde vi lägenheten och tog tåget tillbaka till Gdańsk där Kai blev kvar några dagar i tjänsteärenden, men övriga tog färjan hem och trots kulingvarning och åska blev det en lugn seglats.