Denna sommar ägnades åt Alsace. På vägen hittade vi ett antal intressanta museer, som jag tänkte dela med mig av.

Musée Mémorial de la ligne Maginot du Rhin

Maginotlinjen var en serie befästningar längs Frankrikes gräns, avsedda att uppehålla anfall från Tyskland och Italien. Casemate 35-3, strax utanför Marckolsheim, bevakade en flodövergång över Rhen. Trots att den tyska armén huvudsakligen passerade Maginotlinjen via Belgien, anfölls denna bunker 1940-06-15–17 och slogs ut. Marckolsheim förstördes sedan nästan helt.

Bunkern har dock stått kvar och har blivit ett minnesmuseum. Vi tog oss dit med bussen från Colmar, vilket tar ungefär trekvart och man passerar en mängd andra byar och småstäder på vägen. Från ändhållplatsen i Marckholsheim är det sedan en kvarts promenad till museet. Det kan vara värt att förhandsboka besöket, öppettiderna är annars komplicerade att hålla ordning på. En rekommendation är att äta lunch på Ristorante Da Giulia, utmärkt och riklig mat med vänlig betjäning.

Det finns en rejäl parkeringsplats framför museet.

Utanför museet står ett antal fordon och artilleripjäser som egentligen inte har något alls med Maginotlinjen att göra, men nånstans skulle man ju ställa upp dem…

Det sitter en skylt på museet.

Till minne av de franska soldater som dödades vid anfallet. Bunkern i bakgrunden.

Jag noterade att skjutriktningen inte alls var i riktning mot flodövergången och fick förklarat att bunkrarna sköt tvärs terrängen för att bilda ett stängsel av eldgivning.

En bombkrater efter ett Stuka-anfall.

Fransk soldat.

Tysk soldat.

Manskapets gemensamma säng. Jag förmodar att de då åtminstone hade madrasser.

Kommendantens sov- och arbetsrum.

Lite slumpmässiga modeller. Det fanns också några Stukamodeller som jag bespar oss.

Guiden förklarade gärna hur allting fungerade; det fanns gratis vykort och broschyrer om denna och andra militariamuseer runtom i Europa.

Musée Mémorial des combats de la Poche de Colmar

Efter D-dagen bet sig tyska trupper fast i Colmar. Franska och amerikanska trupper stred hårt från december 1944 till februari 1945 för att rensa motståndsfickan.
I Turckheim finns ett museum till åminnelse av dessa strider. Turckheim ligger tio minuter med tåg från Colmar.

Museet håller hög klass med många montrar med soldater i relevanta uniformer och miljöer, upphittade föremål, och videoskärmar med samtida filmer. Uppenbart är det många amerikanska turister som besöker det, gissningsvis för att se var deras anfäder hade stridit, och även den unga damen i kassan fick en transatlantisk accent när hon talade engelska.

För att man inte ska missa museet står en kanon utanför.

Nordafrikanska trupper i vinterkriget.

Nordamerikanska trupper i vinterkriget.

Här var kvaliteten på de utställda modellerna högst acceptabel.

Mémorial du Linge

Linge är en (del av en) bergås ovanför Munsterdalen. I början av första världskriget låg denna på tyskt område (efter fransk-tyska kriget 1870–71), men när den franske överbefälhavaren Joffre lyckats hejda det tyska anfallet vid slaget vid Marne var det dags att gå till motanfall och återerövra först Munster och därefter resten av Alsace. Med stora ansträngningar byggde man vägar och samlade manskap, djur, artilleri och förråd i dalen nedanför Linge – allt inom full åsyn för de tyska trupperna som omedelbart byggde ut sina försvarsanläggningar på och kring åsen. De franska trupperna inledde sitt anfall – i brant uppförsbacke – 1915-07-20 och led fruktansvärda förluster. En vecka senare beslöt sig Joffre för att dra tillbaka huvuddelen av sina trupper. Tyskarna kontrade sedan med intensiv artilleribeskjutning av de trupper som fanns kvar fram till oktober, då endast mindre franska enheter kvarstod, men även utan större anfallsoperationer pågick skyttegravskriget med dagliga dödsoffer här ända till krigsslutet.

Idag är skyttegravarna restaurerade och det finns ett välförsett minnesmuseum. I museet finns uppbyggda scener, exempel på vapen och utrustning, och en biograf som visar en dokumentär om slaget. Museibutiken har, förutom diverse bric à brac, ett hyfsat urval böcker om första världskriget.

Den tyska krigskyrkogården. Museet ligger några hundra meter åt höger. Det finns en stig genom skogen så man behöver inte gå längs bilvägen.

Diorama i stor skala.

Ett viktigt uppdrag: skyltmålare.

Fronten, sommaren 1915. „Lingekopf“ är platsen för museet, 986 m ö h.

Skyttegravssystemet. De franska skyttegravarna är blå, de tyska gröna.

Det här är det avstånd man slogs på, eller närmare. På minst en punkt låg de franska och tyska skyttegravarna inom armslängds avstånd från varandra.

Så här ser skyttegravarna ut idag. Korset är ett av flera som markerar var man hittat döda soldater under restaureringsarbetet.

Den här backen hade fransmännen att ta sig uppför, under beskjutning, men då var också träden nedskjutna som ett gigantiskt plockepinn.

Det finns fortfarande blindgångare i terrängen.

Vi följde den markerade leden nerför berget och hela vägen ner fanns det skyttevärn i skogen.

När vi kom ner på plattare mark noterade jag att marken ändå var gropig. Hela skogen bestod av granatkratrar. Alla träd är uppvuxna efter kriget.

Ytterligare en bit längre bort fanns ett minnesmärke över en Lancaster som flugit in i berget under andra världskriget.