av Joachim Smith, IPMS -454
För ungefär ett år sen satte jag mig ner att fundera över min verklighet som modellbyggare. Ålder: 51 år. Tid över för att bygga: mindre och mindre. Antal färdiga modeller det senaste året: två (nästan). Halvfärdiga projekt: ett tjugotal. Obyggda modeller på vinden: en bit över sexhundra…
Jag ställde upp följande optimistiska kalkyl: Antag att jag lever tills jag blir hundra och slipper både Parkinson och starr. Antag vidare att jag på något sätt lyckas tredubbla antalet byggda modeller per år. Hur man än vrider och vänder på siffrorna, har jag ändå hälften av modellerna kvar på min 101-årsdag.
Byggverkstad på fritis
Ungefär i den vevan drog några föräldrar igång en fritisverksamhet i det lilla villasamhälle där jag bor. Mellan kl 19 och 23 på fredagkvällar är alla ungdomar mellan 12 och 16 år välkomna till församlingshemmets lokal, i stället för att strula runt och hänga uppe vid mackens spelautomater.
Matte, Lena, Rickard
Sagt och gjort. Jag packade ett par papperskassar fulla med surplusbyggsatser, verktyg, lim och färger, vandrade upp till församlingshemmet, morsade på de vakthavande föräldrarna och slog mig ner i ett rum som stod tomt. Jag dukade upp på medhavda tidningar och satte mig att bygga en modell rätt ur asken. Rätt snart hade jag en ring av nyfikna ungdomar runt omkring bordet och någon frågade om man kunde få prova.
Mig-21, Rickard och Marcus
Ett par timmar satt en handfull killar och tjejer runt bordet i koncentrerad tystnad. De flesta hade aldrig byggt förut; några var mera erfarna.
Det var början. Sen dess sitter jag på fritis nästan varje fredagkväll. Varför?
Därför att jag har så roligt. Bättre exorcism för perfektionistdjävulen kan man inte tänka sig. Jag har återupptäckt glädjen över att helt enkelt bygga ihop en modell bit för bit och penselmåla hyfsat snyggt. Inga fotoetsade bältesspännen av exakt rätt typ och inga svindyra resinsatser för att detaljera utrymmen som ingen ser. Ingen frustration för att modellen inte blir riktigt så perfekt som jag sett den för min inre syn när jag öppnat asken och torrpassat delarna…
Därför att det är så roligt att se en flock ungdomar uppslukade av att bygga ihop en F-86:a, en Jetranger eller en Schwimmwagen, att höra någon säga ”det gick sönder!” och kunna svara ”det går att fixa, får jag titta”, att se Marcus eller Jessica eller Rickard applicera dekaler på precis rätt sätt, att höra Krille säga om sin nymålade helikopter ”det här är nog den modell som jag är mest stolt över.”
Marcus och Matte, och en Mig-3
Emil och röd Cauldron från 1930-talet
En del erfarenheter har jag gjort, till exempel:
Att inte tjata, inte hålla föredrag, bara instruera när någon frågar eller när jag ser att det håller på att barka åt skogen alldeles.
Att låta var och en bygga efter sitt eget huvud. Vissa tycker att det är roligt att bygga så många MiG:ar som möjligt så snabbt som möjligt och bryr sig inte om att en stabbe hänger eller att det blev limfläckar på huven. Andra bygger noggrant och ambitiöst och målar sen sin Tempest knallröd.. Det är också helt OK. Man får stötta varsamt, inte hårdstyra. Meningen är ju att det ska vara roligt!
Att vara noga med penseltvätten. Rätt lösningsmedel, sen en droppe diskmedel i handflatan, och så skölja ur. Penslar av god kvalitet är ett måste; de är dyra och behöver skötas.
Att en uppsättning superlim av olika viskositet och en sprejflaska med ’kicker’ är mirakelmedicinen när propellerblad och landställsben går av.
Ovärderligt!
Efter ungefär ett års verksamhet står nu mer än ett tjugotal modeller på utställningshyllan. Och jag har nog aldrig haft så roligt med modellbygge som på fredagkvällarna.
Anna och hennes Gloster Meteor
This article was originally published in IPMS Stockholm Magazine in February 1999.