Artillerimuseet i Kristianstad

Text Hans Fehrnström och bilder Olle Lindau och Hans Fehrnström

Detta inlägg är det första i en serie på tre från en museiresa i östra Skåne och Blekinge. I den sena augusti styrde Hasse och Olle söderut för att avverka Artillerimuseum i Kristianstad, Hässleholms Museum och Museum för Rörligt Kustartilleri på Aspö utanför Karlskrona. En önskan att även inkludera Österlens Flygmuseum och Stenbäcks Flygmuseum gick om intet då det förstnämnda är helt stängt hela 2021 och det sistnämnda inte gick att inkludera tidsmässigt. Ystads Militärmuseum ströks på ett tidigt stadium då hela samlingen med LV-materiel har skickats till Skedalahed utanför Halmstad.

Första anhalten för logi var Vita Huset i Gärsnäs en bit väster om Simrishamn. Ett trevligt ställe som tidigare varit ett kontor för sockerbetsindustrin i trakten där odlarna stjälpte av sina sockerbetor och erhöll sin ersättning baserad på mängden socker i betorna. Stället kan rekommenderas. Kan tilläggas att det finns flera andra trevliga museer i Österlen men dessa ströks pga ett mindre intresse och många var redan avverkade vid tidigare resor. Ett tips är att lämna mycket tid för allmänt turistande bland alla sevärda platser i det vackra Österlen.

Artillerimuseet är helt inriktat på fältartilleri med kanoner och haubitsar med dragfordon och annan kringutrustning. Vi kan redan nu avslöja att vår summering efter besöket var att museet är ganska magasinsorienterat med tätt uppställda objekt, och inte så mycket beskrivningar med syfte och taktik för de olika typerna av förband över åren. Museet är stort med 7 stora byggnader för materiel så det finns väldigt mycket att titta på. Två mindre byggnader med fordon öppnades endast för guidade turer.

Vi inledde turen i ”Bostället” där den mindre typen av materiel visades.

Mycket sambandsutrustning i montrar och på hyllor.

Försvarets första bärbara radioutrustning m/28 från 1928 med en watts effekt.

En av världens äldsta bevarade kanoner (gjord av brons) från ca 1350 som hittades i Loshult1861. Nygjutna kopior har provskjutits i Danmark och man tror att dess viktigaste verkan var knall och rök för att skrämmas.

Lite modernare materiel med beskrivning av olika typer av granater.

Turen gick sen vidare till ”Stenladan” som innehöll ett stort antal kanoner och haubitsar av äldre snitt.

Det fanns många variationer på lavetter men det som var gemensamt var hästarna som drog.

Till vänster en 8-pundig haubits m/1816. Den sista typen med eldrör gjutna i en typ av brons. Det blev för dyrt så därefter blev det gjutning i järn. Det gick åt 6 hästar för att dra haubitsen och den hade en normal räckvidd på 600 m.
Till höger en mörsare som är ett kastvapen som genom en hög bana kunde nå mål bakom murar. De flesta mörsare var grova med en kaliber på 7 och 9 tum. En kula man inte vill ha i huvudet.

Inte en artilleripjäs men väl första svenska kulsprutan, 12 mm m/1875. Konstruktören Palmcrantz ansåg att denna typ som avfyrade alla 10 piporna samtidigt var pålitligare än den amerikanska typen Gatling som hade 6 pipor som vevades runt med handkraft. m/1875 var säker i funktion och kunde leverera upp till 400 skott per minut om det var en skytt som var stark i armen och kunde fylla på patronledaren med 100 skott åt gången.

Raketartilleri som kunde skicka iväg en 3-pundig kula ca 1000 m. Raketerna transporterades på en vagn (enda kvarvarande vagnen i världen står på museet) och avfyrades från ett trebent stativ med möjlighet till att rikta raketen. Verkan av raketen var inte så stor i förhållande till kostnaden, så organisationen med raketartilleri blev inte så långlivad.

Teknikutvecklingen gick framåt på 1800-talet och till vänster de första försöken runt år 1900 att stoppa upp rekylen med en fjädrande markspade. Det fungerade inte så bra initialt och kanonen hoppade så den kallades gräshoppan. Eldröret togs till den första LV-kanonen där det tycktes fungera bättre.
Till höger en inte helt okomplicerad mekanism för bakladdad kanon.

Dags att titta lite på utomhusföremålen. Som framgår av bilderna var det inget större fel på vädret.

Till vänster en 12 cm kanon m/1885. Användes till försvar av fästningar som förstärkning till det fasta artilleriet. Hela härligheten väger 2,5 ton och kunde nå upp till 8,5 km.
Till höger en 12,2 cm sovjetisk kanon m/1931-37. Den modifierades ett flertal gånger och fanns i tjänst i Östeuropa ända till 1990. Vikten är 7,2 ton och den kunde få iväg en 25 kg granat över 20 km. Att kanonen står här beror på att det är en gengåva från Tjeckiska armémuséet.

En unik svensk 18-pipig 10,5 cm rekylfri salvkanon. Bofors gjorde en provserie på 4 pjäser men typen godkändes aldrig för fältbruk.

Dags att vandra vidare till något som kallas ”Artillerihallen”. Här finns en blandning av objekt men främst modernare typ av materiel från ”kalla krigets period”. Och inte minst till Hasses förtjusning tre radarstationer.

Två miljöer som på ett bra sätt visar hur det kunde se ut.

Till vänster lokaliseringsradar PE-49T. I ett artilleriledningskompani ingick två artilleriradargrupper och en väderradargrupp. Artilleriradar placeras i en framskjuten position för lägesbestämning av fientligt artilleri och granatkastare. Men även för inmätning av egen granatkastareld och ledning av helikoptrar.
Till höger väderradar PV-880/R som med hjälp av sond ger värden för vind och temperatur på olika höjder. Väderradarn användes i haubits 77 bataljoner och hade en räckvidd på 50 km. Dessa objekt ligger högt upp på önskelistan att få se som modeller hos Hasse men den önskan går nog aldrig i uppfyllelse.

10,5 cm haubits m/40B. Totalt tillverkades 371 st varav de sista så sent som 1956. Ett batteri med m/40B bestod av 4 st haubitsar och en bataljon av 3 batterier. Det fanns spräng-, pansar-, rök- och lys-granater och räckvidden var upp till 13,7 km. Mätanordningen på mynningen gör att man kan mäta utgångshastigheten för kontroll av krutet.

Som framgår av bilderna var det mycket tätt mellan objekten och ibland omöjligt att gå emellan. 15,5 cm haubits 77A och 77B. Modell 77A gjordes av Bofors i 210 exemplar under sena 70-talet.
Haubits 77B gjordes i 51 ex för Sverige 1991. Indien köpte ca 400 ex av 77B under 1980-talet. Dragbil var terrängbil 40 för båda typerna.

Terrängbil 957F, även kallad ”Myrsloken”. Tillverkad av Scania i 440 ex vid 1960-talets början. Har allhjulsdrift och kan lasta 3,4 ton och dra 15 ton. Terrängbil 411A har en 6-växlad automatlåda och allhjulsdrift. Lastar 4,3 ton med en max släpvagnsvikt på 30 ton. Vinschen drar 7,5 ton.
Kartan till höger visar på den enorma ökningen i räckvidd för artilleriet från 1:a världskrigets 6-10 km till den senaste granaten för Archer som når 50 km.

Efter ”Artillerihallen” var det dags för ”Wendeshallen” med huvudsakligen olika typer av fordon. I ärlighetens namn var vi kanske inte så imponerade av de fordon man hade samlat ihop.

Säg det museum som inte har en stor samling med modeller av aktuell typ. Kanske förutom FVM då. I skala 1:87 finns det en hel del arméfordon att välja på och man behöver inte ”scratcha” allt. Vare sig civilt eller militärt fordonsmuseum, så finns det alltid en ansenlig samling av motorcyklar.

15,5 cm bandkanon 1A är en rejäl pjäs som kan spotta iväg 14 skott på 39 sek. Projektilerna som väger 48 kg kan nå upp till 26 km. 26 ex producerades på 60-talet. Kanonen laddas m.h.a. en truck. Även bränsleförbrukningen med dieselmotor och gasturbin är imponerande med 60 l/mil. Ska man flytta 52 ton i 28 km/tim så behövs det kraft.

Dodge terrängbil 1,5 ton från 1948 behöver kanske inte så mycket presentation. Vinschen drar 2,25 ton med enkel part.
Volvos ”Rundnos” från 1939 är du säkert också bekant med. Intressant siffra är att Volvo producerade över 40.000 bilar 1939-1954. Den gjordes även i en terrängversion för försvaret med 4-hjulsdrift och vinsch Terränglastvagn m/42. Många av de över 800 exemplaren användes för flera olika ändamål ända fram till 60-talet.

Lastterrängbil m/42 Klöckner-Humboldt-Deutz har en 80 hk diesel med 5-växlad terrängväxellåda. Max last på 2.350 kg låter inte så imponerande. Finns som modell!
Volvo Terrängdragbil m/42 till höger är också 5-växlad fast med driv på alla 6 hjulen och lastar mer än dubbelt så mycket, 5.100 kg. Rymmer 8 pax.

GMC terrängbil 0,5 ton eller Tgbil m/46 är väl den mest kända av surplusfordonen. Hasse kan varmt rekommendera böckerna Amerikanska överskottsfordon i den svenska krigsmakten (Leif Hellström) där du kan lära dig allt om de otaliga GMC versioner som byggdes i Sverige.

Det finns mycket om sjukvård och tillhörande fordon hos de besökta museerna och det kan kanske resultera i ett specialinlägg framöver. Helt klart med denna typ av sjuktransport är i.a.f. att var man inte skadad från början så var man det garanterat när man lämpades av vid uppsamlingsplatsen.

Vi lämnar ”Wendeshallen” och tar oss an den sista och minsta hallen som är öppen, ”Positionsartilleri”. Lite gåtrötta blir det en kort vilostund intill barnhagen och eldrörssamlingen innan vi tackar för oss.

Mera gamla kanoner och nu börjar kanske energin tryta för entusiasmen att läsa in sig på positionsartilleri ville inte infinna sig. Men man imponeras av de fantastiska mekanismerna.

Det kanske är det här som saknas, mat! En kokvagn m/1916 som användes ända in på 40-talet. Ersattes av lastbils eller traktordraget kok med ångpanna. Även matdelen kan kanske resultera i ett specialinlägg framöver då det fanns en imponerande samling vid Hässleholms museum.

15,5 cm haubits F, ”fransyskan. Efter 2:a världskriget med kärnvapenhotet gällde det att ersätta de gamla konstruktionerna för att kunna göra glesa grupperingar. En fransk haubits m/1950 med en skottvidd på 16,5 km testades och 100 st inköptes 1955. Bofors fick på licens tillverka ytterligare 95 st.

Inköpet av ”fransyskan” med den internationella kalibern 15,5 cm var också ett första viktigt steg för samarbete med NATO.

Innan vi gick in i den obligatoriska museishopen med huvudsakligen begagnade böcker tog vi en vilopaus vid samlingen med 13 st eldrör. Det blev inget inköp. Vi tackar den vänliga personalen för besöket och lämnar Artillerimuseet i Kristianstad med en granats perspektiv.