Det här var Weekend Edition-utgåvan, så inget ets följde med. Lite dumt är att etsdelarna som bara är med i Profipackutgåvorna inte finns i någon annan form. Det gör att vissa delar måste scratchas. En onödig plump i Eduards annars så byggarvänliga protokoll. Exempel är skyddet över huvudet på stolen, sidopanelerna i cockpit och delar av huvudställen.
Inga större problem under bygget i övrigt. Målad med Gunze och Tamiyafärger i - som alltid - en salig blandning.
Körde ett lager Tamiya silver på burk innan kamouflaget, en bra grund för chippning.
Något pris blev det inte, även om jag är mer nöjd med den här än med Jaken. Men den är ju inte i närheten av att vara så häftig. Fast en MiG-21 är ändå alltid en MiG-21.
Eftersom jag bara hade två byggen igång mellan AIM och C4 fanns det lite utrymme kvar.
Så varför inte fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta med lite ryskt? På Grevens i somras vann jag Zvezdas Tu-160, en lagom liten kärra i 1/144. Den borde man väl kunna få klar? Och så blev det. Men det var på håret.
...för det här var inte en helt lättbyggd sak. Det mesta passade lite halvbra. Inte illa, men heller inte klockrent.
Fixade till en fin liten cockpit med instrument och allt. Fullständigt osynligt när allt var klart. Nåja. Det finns där. Jag lovar.
"Ivan Drygin", som planet heter, var för övrigt rysk brottare som tog OS-guld i München 1972 (tack, Wikipedia!). En värdig förebild för denna bjässe. För även om detta är 1/144, innebär det inte att maskinen är liten. Jämför med MiG-21:an i samma skala.
Det blev en del slarv på slutet för att hinna få den klar i tid. Men ett brons blev det, vackert så!
