Cockpit och interiör: Inte så mycket att orda om. Saknade bra referenser, dessutom syns det dåligt genom de stora fönstren, så det fick bli tomt därbak.
Har svårt att avgöra om modellen var bra eller dålig. Emellanåt briljant, emellanåt betydligt mer grovyxad. Det mesta gick att få ihop med noggranna förberedelser och lite våld. Så den drog faktiskt inte så mycket spackel. Inte så lite Marivox-känsla på denna (alltså i deras bästa stunder), skulle tro att det är samma leverantör som de använt.
Värst var faktiskt instruktionerna. Stora och tydliga, men inte en enda färgreferens (förutom färgbilder på exteriören). Dessutom verkar Aeroplast ha haft tombola med sifferangivelserna. Ingen logik alls. 1, 24 och 87 kunde sitta precis intill varandra, utan att på något sätt hänga ihop med konstruktionen.
Ytterligare en paradox. Ingen inredning till kabinen, däremot döljer sig en riktigt fin motor under motorkåpan. Märklig prioritering. Lika märkligt som att jag själv petade dit landställen redan nu. Dumt med tanke på maskeringen vid målningen, så de fick plockas bort.
Lite färg på:
...och dekaler från DF Helostuff. Plus en liten maskeringsorgie för rotorbladen.
Klar!
Gardinerna (inte ofta man jobbar med sådana i modellbygge) är gjorda av toalettpapper.
Vi talade ju om Mi-8:ans storlek tidigare. Trots att den är i 1/72 är den i stort sett exakt lika stor som Mi-2:an i 1/48. Men många detaljer och lösningar är i det närmaste identiska, trots skillnaden i storlek. Återanvändning är som bekant den ryska melodin.
Det var det! Dags att ge sig på nästa projekt. Den halvfärdiga MiG-25:an skriker högt varje gång jag går förbi...
