Det var på många sätt en spännande tid. Målobsen är länken mellan radarstationen och luftförsvarscentralen, vi märkte ut och följde de radarekon som var flygplan, våra markeringar var sedan det som LFC använde för att hålla koll på läget. Vi var med andra ord en del i incidentberedskapen och vardagen var därför i skarpt läge hela tiden - och skarpt läge var det, detta var precis i Kalla krigets slutskede. Tyvärr hade amerikanerna precis slutat flyga sina SR-71 över Östersjön, men det fanns mycket annat häftigt på skärmen, amerikanska "spårvagnar" (de körde alltid samma rutt) över Östersjön, WP-MiG-23:or, för att bara nämna något.
Mot slutet av tjänstgöringen fick några av oss även rycka in som STRIL-obsar. Då skickades våra markeringar direkt till jaktflyget när de antingen övade luftstrid eller sköt mot mål som drogs av gamla Lansar. Det var vid ett sådant tillfälle som en Draken som jag målföljde plötsligt tappade höjd och försvann. Övningen avbröts och någon timme senare fick vi veta att kärran störtat över Halland men att piloten klarat sig.
Många år senare upptäckte jag att den individ som störtade var exakt den individ som avbildas på Airfix klassiska Draken-boxart, en modell jag byggt massor av genom åren. Det kändes onekligen lite fascinerande!
Andra minnen är den stora övningen Väst 90, då vi satt lugnt och skönt i vårt varma berg samtidigt som andra lumparkollegor sprang runt i de västsvenska skogarna. Och då vi fick veta att om vi målföljde fel, kunde det få stora konsekvenser för folket i fält i form av snabbt rivna tält, skyddsåtgärder och liknande. Ett ansvar som var tungt att axla. För det var ju bara sååååå lätt att det blev lite fel.
Eftersom vi var en mindre anläggning, var vi inte alltid i tjänst. Ibland fick vi andra kommenderingar och uppgifter. Det innebar att jag under min värnplikt dessutom skrivit uppsatser om Falklands- och Sexdagarskriget, samt vara med om att splinterkamouflera en gammal Scania på Lv6. Den som tittade närmare på dess ena framskärm fick för övrigt se ett brunt fält som hade en väldigt speciell avlång form. Så mogna var vi...
Sedan såg man även en hel del annat på skärmen också, sådant som fick en att höja på ett och annat ögonbryn. Men det fick vi noga order om att hålla hemligt. Så det är nog bäst att lyda sina befäl.
När vi låg en vecka vid Borensberg (veckan som slutade 
