Dekalarket är rejält tilltaget och gör det möjligt att bygga samtliga individer av DC-9-21, men även övriga versioner. Jag antar att det även funkar till Hellers DC-9-41 (är det väl?).
Skalan är den något udda 1/120, som dock passar rätt bra, det är en rätt lagom storlek på den. Modellen kom 1966, men är ändå rätt hyfsad. Och det är inte direkt överdrivet många delar. Plasten är en rätt hård, svårslipad typ, lite à la östtyska VEB Plasticart.
Panellinjerna är förstås upphöjda - vilket även gäller en del andra detaljer som av någon anledning gjorts upphöjda även de. Men inget som inte går att slipa bort. En del fick vara kvar, det blir ändå en rätt okej effekt.
En fördel är att fönstren är försänkta, vilket kanske inte är helt skalenligt, men som ser riktigt bra ut. Tänkte först att de inte passade till dekalerna och att jag behövde spackla igen dem. Men ett test visade att Lima November verkligen gjort hemläxan.
Tja, sedan var det bara att börja bygga. Det är inte direkt överdrivet många delar. Passformen var helt okej, så det mesta gick rätt fort. Stabilisatorn ser sned ut på bilden, vilket den också är eftersom den bara var torrpassad.
Desto mer jobb var det att få till en slät vit yta. Men sedan var det bara att måla på.
Och till slut en bild mitt i dekalerandet. Det visade sig att cockpitdekalen inte passade, men eftersom rutorna var nedsänkta i plasten, var det inga större svårigheter att måla dem för hand.
Efter att bilden togs har jag även målat ramen runt cockpit i aluminium och smällt på resten av dekalerna. Vädringen kommer att hållas till ett minimum, jag vill ha lite displaymodellkänsla på den, så lite lack och landställ på den, så är den klar. Förhoppningsvis att beskåda i Malmö nästa helg.
