IPMS Stockholm

I Dresden hänger "Der Krieg" av Otto Dix, en målning som alla historieintresserade bör se, i synnerhet alla som är intresserade av militärhistoria.

Otto Dix anmälde sig frivilligt som soldat i tyska armen när första världskriget bröt ut. Under hela kriget tjänstgjorde han som kulspruteskytt och artillerist på väst och östfronten. Sin tid som soldat dokumenterade han i en stor mängd skisser, varav många publicerades.
1929-32 arbetade han på sitt stora verk om kriget.


Kompositionen är inspirerad av altartavlor (Dix var grundligt skolad) men istället för en korsfäst Jesus finner man i bildens centrum en soldat spetsad på ett par rostiga järnbalkar, ett tema som återkommer i flera av hans målningar.
Någon återuppståndelse à la Jesus ser man heller inga spår av.
Järnbalkarna och den spetsade soldatens pekande arm är inledningen på en cirkel som fortsätter i triptykens högra del, markeras tydligt av den hängande duken i underdelen och via soldatens ben och ryggsäck i vänsterdelen återvänder till där den började.
Den visar kriget som en ständig cirkelrörelse, en kvarn.


I målningens vänstra del marscherar soldaterna in i strid. De båda soldaterna ser varandra i ögonen som om de undrar om någon av dem kommer att komma ur striden med livet i behåll.


I mittdelen härskar döden. Här finns bara en levande människa, soldaten i gasmask. De andra är reducerade till avfall, människor som malts ned i krigets kvarn.


I högerdelen återvänder de överlevande från striden, släpande på sina sårade kamrater. Här har Dix målat sig själv som den ende som verkar kommit helskinnad ur striden.


I underdelen försöker soldaterna få lite sömn och vila innan det är dags att dra ut i strid igen.

Målningen orsakade stort rabalder när den ställdes ut. Dolkstötslegenden odlades flitigt under denna tid och bilder av hjältemodiga soldater ur den obesegrade tyska armén var föreskrivet mode.
I Dix målning finns inga hjältar, bara människor som mals ned till avfall.
Observera att Dix var tydlig med att han inte var någon pacifist. Han ville bara visa hur det var.

När Hitler ett år senare kom till makten blev Dix av med sin Professur vid Konsthögskolan i Dresden och hans verk ställdes ut i utställningen Entartete Kunst (urartad konst).
Dix gick i inre exil och hankade sig fram på enstaka beställningar, han var en även en lysande porträttmålare.

Bättre än några foton visar han hur en frontsoldat upplevde kriget.

Från Berlin,
Uffe

Dessa kanske kan vara av intresse)
http://jaywhitsminiatures.blogspot.se/2 ... chive.html
http://jaywhitsminiatures.blogspot.se/2 ... chive.html

Janne Nilsson

Jag har tidigare bara sett den mittersta delen med den korsfäste soldaten, från Peter Englunds bok "Brev från nollpunkten".

En gripande målning. Tack för bilderna!

Tack för intressant länk Janne.
Uffe

Det är en sådan målning man får mardrömmar av efteråt. Vilket betyder att den antagligen fyller sitt syfte...

Hälsningar

Magnus

Tack för en intressant konstrunda Magnus, som dessutom genererade intressanta svar från främst Janne.

Krig är alltid svårt att skildra särskilt om man vill närma sig misären och eländet. Med några av minna musikaliska tentakler i thrash-, death- och blackmetalträsket så känner jag delvis igen sättet att uttrycka sig. Hade tavlan målats idag hade den förmodligen varit mindre kontroversiell.

Numera finns det också en slags misärpornografisk trend i den här typen av uttryck. Trots eländet kan man läsa in en slags heroisk glorifiering av dem som klarat sig igenom helskinnade, de som kämpade under fruktansvärda förhållanden, de som övervann rädslan, de som härdade ut. En svår balansgång. Efter 1VK lästes t ex Remarques bok på detta sätt även om det inte var författarens avsikt.

Lurifax skrev:Tack för en intressant konstrunda Magnus, som dessutom genererade intressanta svar från främst Janne.

Krig är alltid svårt att skildra särskilt om man vill närma sig misären och eländet. Med några av minna musikaliska tentakler i thrash-, death- och blackmetalträsket så känner jag delvis igen sättet att uttrycka sig. Hade tavlan målats idag hade den förmodligen varit mindre kontroversiell.

Numera finns det också en slags misärpornografisk trend i den här typen av uttryck. Trots eländet kan man läsa in en slags heroisk glorifiering av dem som klarat sig igenom helskinnade, de som kämpade under fruktansvärda förhållanden, de som övervann rädslan, de som härdade ut. En svår balansgång. Efter 1VK lästes t ex Remarques bok på detta sätt även om det inte var författarens avsikt.

Fler författare har tolkats fel och gjor sin egen sak en björntjänst. Se Hemingway tex. Hur klassar man Hassel? Märkligt att Erich Marias andra bok Tid att älska, dags att dö. Inte ens kom i närheten av På Västfronten intet nytt.

Jag brukar säga att det som faschinerar mig med konflikt i form av krig är att det tar fram det allra bästa och det sämts hos människor. Jag tycker det är värre när man skildrar det som något slags pojkboksäventyr.

Janne Nilsson

Holst! Du petade över äran av ursprungspostningen på mig. Det är Ulf som är kulturpersonligheten i gänget här, jag är bara en modellbyggare som gillar Top Gun !

/M

magnusf skrev:Holst! Du petade över äran av ursprungspostningen på mig. Det är Ulf som är kulturpersonligheten i gänget här, jag är bara en modellbyggare som gillar Top Gun !

/M

Äras den som äras bör ... Givetvis är det Ulf som ska äras i detta fall.


Anledningen till att det blev fel är att jag ser upp till Magnus som ett föredömme då det gäller konst. kultur och filosofi.