Var gjorde du lumpen??

[Niklas]

Du anar inte hur rätt du har, Robin....

Fast luften är inte alltid så frisk, stundom doftar det både förbränt och oförbränt flygbränsle....

[Göran NS]

Säk-mek på F10 1:a Komp. som servade 1:a Div (spök), inryckningsomgång 831, alltså Januari 1983.

Helt ovärderliga minnen från de 11 månaderna. Det var verkligen en brytpunkt i livet, mellan ungdom och vuxen.

Var otroligt flygintresserad även innan lumpen och sökte mig till F10, och hade tur och fick som jag ville.

Som sagt många fantastiska minnen. När man gick från plattan till markan en kall och klar vinteförmiddag och en hel divison J35:or startade rotevis norrut över Hallandsåsen, mullret var otroligt, hela F10 skakade, det kändes i hela kroppen. Låter kanske fånigt men sådana stunder var man otroligt stolt att vara svensk och att vara en liten del av allt detta Sverige skapat. Ett annat minne är att varje gång Kapten Lindskog, som jag tror var Div. chef på 2:a Div., startade och fått in stället så gjorde han en 360 graders roll över startbanan. Idag tvivlar man på att man minns rätt, men det är fakta.

Jag tycker verkligen synd om våra ungdomar som aldrig får uppleva något liknande. Men det får vi väl tacka våra kompetenta politiker för....

[felle-j]

Riktigt kul är det för en som inte har gått lumpen (för ung) att få höra lite lumparhistorier. Gärna fler sådana!

[Håkan F]

Du behöver inte vara ledsen för att du missat lumpen. Det enda jag lärde mig där är att det finns en obegränsad mängd idioter.
(Men flygplanen var kul.)

Med vänlig hälsning Håkan F

[Robin Nilsson]

Ett vidarebefordrat lumparminne (obs INTE mitt eget alltså).

En bekant berättade om sin tid i gröna kläder, tack vare sin civila bakgrund så hamnade han endera hos nån central film-enhet
eller på hkp-flottilj men han höll mest på med filmning.
En tidig morgon skulle han infinna sig på Hägernäs för att följa med en hkp (bananen-typen)för att filma. För att kunna få bra
bilder så hade deriggat en stol (med säkerhetssele o.s.v. antar jag) på utsidan i jämnhöjd med cockpit. Sven skulle alltså filma
sittandes utanför ...
Sven var som vanligt morgontrött och försenad och en bister pilot se i stort sett bara: Dags att komma nu ? Sätt dig på plats!
När hkp lyft ut över Värtan så flög den på lägsta möjliga höjd, med flygkroppen lutad så mycket som möjligt framåt och
framkant av främre rotorn så nära vattnet som möjligt. Färden gick mot Lidingöbron som piloten "hoppade" över (stiga tillräckligt
och sen ner igen på andra sidan. Innan de hunnit förbi Fjäderholmarna så var Sven tämligen dyngsur, antagligen lika sur på utsidan
som piloten var sur på insidan Sånt får man givetvis inte göra nuförtiden .... tror jag ....
/ Robin

[Johan_Röd]

Mitt "militära liv" började på (enligt en del) Sveriges sämsta regemente... T 4 i Hässleholm.
Jag var där 1970-71 som underbefälselev (senare kallat gruppbefälselev) på stabskompaniet.

Det var inget jag önskade, utan jag sökte vid mönstringen till F 10, F 5 och F 17. Detta ignorerade inskrivningsnämnden totalt. Det var fullt vid Flygvapnet, fick jag veta. Skam den som ger sig...

Jag har sedan barnsben haft ett genuint och grundmurat intresse för flyg. Jag hade i början av 70-talet gått med i Malmö FBU-Förening, men hade via SFF (Svensk Flyghistorisk Förening) kommit i kontakt med en trevlig kille som sysslade med ungefär samma saker som jag på fritiden. Skillnaden var att han tillhörde något som hette Skånes Flygvapenförening. Det var som FBU fast för Flygvapenvärnpliktiga. Det var ju dit jag ville komma! Jag började delta i FVRF:s veckoslutskurser på F 5. Till slut gavs möjligheten att få en hett eftertraktad krigsplacering på F 10, efter en del centrala kurser vid FSS i Halmstad. Första krigsplaceringen blev vid STRIL-samband i "Berget". Målet var nått! Jag hade äntligen kommit rätt! Det blev en hel del veckoslutskurser och även många, många centrala kurser. Sommaren 1983 hade jag förmånen att under åtta veckor få göra första delen av en ”BOK” (Begränsad Officers Kurs) på Flygvapnets Halmstadskolor, som det hette då. Efterföljande del gjordes vid hemmaförbandet och var fyra veckor till, med tjänstgöring i befattningen, som då var SbBef på flygbas. Sedan följde några centrala kurser till och sista anhalten blev anställning som reservofficer vid F 10, för att sedan vid nedläggningen flyttas
till F 17.

Med vänlig hälsning,
Tor

PS
Jag vill gärna också kommentera det som Håkan F skrev om "en obegränsad mängd idioter" i FM.
För mig var det (kanske fortfarande är) ett tvärsnitt ur Sveriges befolkning vi såg.
Jag har under åren stött på en hel del märkliga figurer under tjänstgöringar. Det gäller både befäl och vpl.
Det jag tänker på ska man nog av hänsyn till inblandade dra en tystnadens slöja över. Jag kan säga så mycket att den vpl som saboterade en lektion vid en övning på en flygbas ångrade att han gjorde det...
Till syvende och sist kan jag bara säga: De flesta jag stött på under åren har varit seriösa och dedikerade, och det gäller både befäl och soldater.

[Nicklas Karlén]

Några bra minnen eller i alla fall starka minnen från värnplikten är att man fick bada i havet i mitten av november. Jag lärde mig att jag aldrig mer ska frysa p.g.a. min igen lathet eller någon annans dumhet. Det är bättre med en tröja för mycket som går att ta av och trycka ner i stridspackningen i stället för att ha den i tross packningen som ligger i en bil 3 km bort.

Minnen från FN tjänst om nu någon gillar finns det gott om. Om man ger sig iväg på mission ska man också förstå vad det handlar om. Du måste vara bered att använda ditt vapen om det krävs. Jag behövde aldrig skjuta men det var väldigt, väldigt nära, och här kommer det. Detta är ett minne som kanske är väl stark men eftersom jag redan lyft på locket till denna avdelning tidigare så kör vi. Ni får väl se det som en del av min personliga rehab.

10 komp/BA 02 hade i början av min mission som huvuduppgift att sköta eskortering av konvojer, även kallat Op Rotation. Detta utspelar sig i Ribnicha området. Vi hade en sträcka på vägen där ca. 7 km som vi körde eskort åt konvojer på väg upp mot Tuzla eller söderut mot Sarajevo eller Split. I vardera änden av denna vägstäcka hade vi en stopp post där konvojerna fick vänta i skydd tills eskorten kom och plockade upp dom. Posten bestod av två soldater i en pickup och detta var en rätt behaglig tjänst som gick runt bland soldaterna i plutonen. Jag stod vid detta tillfälle i den norra stoppet och eskorten (3 st sisu + en sjtrp.Sisu) stod i söder och väntade på dagen sista konvoj. Det norra stoppet fungerade också som busshållplats åt de lokals som bodde där samt soldater ur BIH (bosniska muslimer) som var på väg upp till sina ställningar på kullarna runt vårt Op T 14. Det dök upp en kille vid pickupen i uniform och började först tjata om cigaretter och godis och dricka. När han inte fick det så försökte han sälja div tygmärken med BIH symboler på. Jag hade redan ett gäng märken och var inte köpsugen

Jag var väl inte så intresserad som sagt och min kollega satt inne i bilen och tog en tupplur (det är hårt i missionen). Jag viftade åt honom att ge sig i väg men han stod kvar och tjatade om cigg, godis och märken. Jag noterade att han hade en längre bajonett typ kpist som hängande i ett skärp över axeln men inget skjutvapen så det borde vara lugnt. Jag stor utanför bilen och ska plocka fram en vatten flaska som fanns på flaket när jag i ögonvrån ser att han börjar pilla med bajonetten. Jag stod vid hörnet av baklämen på pickupen och han på andra hörnet när han sliter upp bajonetten ur slidan och börjar vifta. Ak 5:an hänger på ryggen men jag sliter upp den, gör mantelrörelse, hör hur en 5,56 åker in i loppet, osäkrar och drar in till tryckpunkten. Jag riktar på en punkt i stort sett mitt i bröstet. Glöm det där med att sikta lågt enligt vakt instruktionen, nu är det allvar. Avståndet är ca. 3 meter. Jag har aldrig sett någon springa så fort. Det var med rätt skakiga händer jag en stund senare gjorde patron ur.

Många anser att FN missionen i Bosnien var ett misslyckande. Jag ser det ett lite annat sätt. Vi lyckades köra in 100 ton förnödenheter i veckan till Tuzla området + allt vårt eget underhåll på rätt dåliga vägar . Jag såg tydliga förbättringar för befolkningen under den tid jag var där i alla fall när det gäller mat och liknade.

Nicklas

[Robin Nilsson]

Joodu Nicklas, roligare kan man nog ha än att vara tvungen att skjuta en annan människa (nä, jag har lyckligtvis aldrig varit i närheten av en sådan situation så det är väldigt svårt att föreställa sig hur det skulle kännas) Det snackas mycket om att vara mentalt förberedd men förberedelser kan nog aldrig bli samma sak som skarpt läge.
Jag tycker det är bra att du berättar och jag hoppas verkligen att det hjälper dig på något vis. Det sägs ju att krigsveteraner helst pratar med varandra för att det inte finns någon annan som kan förstå och det kan jag nog tänka mig att det stämmer.
/ Robin

[Björn Fransson]

Hamnade i STRIL-utställningen på FV-museet i helgen och drog mig då till minnes en annan historia från Berget:

Eftersom vi var en liten enhet och jobbet mest i skarpt läge, var det inte alltid så noga med detaljerna. T ex var vi befriade från slipsen, och gick i ljusblå skjorta med uppkavlade ärmar och blåbyxor. Dock fanns ett problem med klädseln: På nätterna blev det nämligen ganska kallt vid radarskärmarna. Detta kom att medföra en del problematik för klädreglementet:

- Uniformskavajen hade förstås kunnat vara ett alternativ. Men jacka utan slips blev t o m för mycket för våra klädliberala befäl. Och att dra på slipsen på nattpassen blev också lite konstigt. Därtill en smula överklätt (så pass liberala var de i alla fall).

- Ett alternativ hade kunnat vara att låta oss värnpliktiga få använda de tjocka blå tröjor som befälen använde. Problemet var att dessa var reserverade för just befäl. Även om vi lovade att bara använda dem nattetid och att vi hade kunnat dela på ett antal, gick det inte för sig.

Resultatet blev en kompromiss: Nattetid fick vi (håll i er nu!) tillåtelse att använda privata(!) tröjor ovanpå den militära skjortan. Befälen bönade och bad om att vi åtminstone kunde försöka tänka på att välja något mörkt, helst blått.

Problemet var dock att detta var i slutet på åttiotalet, och diskretion vad gällde tröjor var inte alltid hederssak på den tiden. Så nattetid kunde det hända sig att både en och annan synnerligen märkligt klädd rekryt kunde ses bege sig iväg från dag och sovrum för att vakta rikets gränser medan ni andra sov.