magnusf skrev:Mahatma : Sleepwalkers har jag sett omnämnd flera gånger i olika sammanhang men inte läst själv. Jag utnämner dig till försökskanin (franska : lapin d'essaye...) och räknar med en fullödig recension här inom kort
!
Kaninen är nu vederbörligen kokad i 30-gradig sommarvärme och resultatet serveras nedan:
Clark, Christopher, The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914, ISBN 9780061146657.
Jag blev nyfiken på den här boken när jag i en nyhetsartikel för något år sedan läste att Tysklands förbundskansler ansåg att alla politiker inom EU borde läsa den. Osökt kom jag att tänka på vår egen statsminister, vars sommarläsning tydligen inte sträcker sig bortom kioskdeckarnas horisont; däri har vi kanske en avgörande skillnad i insikt. Boken har av New York Times utsetts till en av 2013 års tio bästa böcker. Eftersom den kom ut redan 2012 i Storbritannien anar jag ett visst mått av
Not Invented Here-syndromet, då den amerikanska utgåvan kom 2013. Även i Sverige har den rönt intresse och såväl
SvD som
DN har vid olika tillfällen uppmärksammat den.
Som lätt sommarläsning i hängmattan är den kanske inte ett givet val, den är en tegelsten på mer än 700 sidor och även om fler än 100 av dem utgörs av fotnötter och källförteckning blir det mycket text kvar. Av titeln kan man förledas att tro att det är en bok om militärhistoria, men personerna som figurerar utgörs nästan helt av diplomater, utrikesministrar och regeringschefer av mer eller mindre autokratisk typ. Lyckligtvis har dessa enkla och lätt ihågkomliga namn, såsom exempelvis Österrikes utrikesminister Leopold, greve Berchtold von und zu Ungarschitz, Frättling und Püllütz – han har visserligen ytterligare ett halvdussin förnamn men det räcker förmodligen med tilltalsnamnet. Vill man snabbt få en uppfattning om vilka namn som är värda att lägga på minnet brukar ett gott tips vara att se hur många referenser de har i registret då det brukar råda ett relativt linjärt samband mellan mängden referenser och personens betydelse för sammanhanget.
Låt det också genast bli sagt att detta inte är någon populärhistoria á la Herman Lindqvist. Även om man har en omfattande engelsk vokabulär erbjuds det rika tillfällen att ytterligare utöka densamma. Av ren nyfikenhet började jag undra och bestämde mig för att undersöka LIX-talet för texten och tog ett par slumpmässiga sidor sammanhängande text mitt inne i ett kapitel en bit in i boken. Jag fick ett värde på drygt 56, vilket förmodligen är representativt för texten som helhet och ungefär dubbelt så högt som för en statsministermässig kioskdeckare. Högre värden förväntades för kortare stycken och mycket riktigt låg dessa på mellan 80 och 110. En normal text på den här kunskapsnivån kan förväntas ligga på 50 – 60, att jämföras med exempelvis bibelns evangelier och moseböckerna, vilka lässpråksmässigt sett kan klassas som barnböcker.
Nå, tillbaka till ämnet. Hur gick det då till när första världskriget, eller, som författaren också benämner det, det tredje balkankriget (det första balkankriget var när Serbien, Bulgarien och Grekland nästan lyckades kasta ut Turkiet ur Europa; det andra var när man genast slogs inbördes om bytet), startade?
Vi har alla i skolan fått lära oss att det började med skotten i Sarajevo, varpå Österrike anklagade och började kriga med Serbien. Ryssland mobiliserade, varpå Tyskland genast gjorde detsamma samt invaderade Belgien och Frankrike och sedan brakade helvetet lös på allvar. Tyskland var således skyldigt till att ha startat det stora kriget.
Fel.
Åtminstone enligt författaren.
En stor del av boken utgörs av beskrivningar av tiden från strax efter fransk-tyska kriget 1870 fram till 1914. Länderna och deras intressen och agerande beskrivs utförligt var för sig och i korthet är de som följer:
Serbien är en ultranationalistisk och ultraimperialistisk (var helst det finns en serb är Serbien) krutdurk som nästan kokar över av slavisk chauvinism, med diverse mer eller mindre statligt stödda terroristorganisationer som avantgarde.
Ryssland är kraftigt allmänimperialistiskt (med specifikt intresse av att kapa åt sig delar av såväl det Habsburgska som det ottomanska väldet) och hetsar hela tiden Serbien mot Österrike.
Österrike försöker överleva som sammanhållen stat och utmärker sig framför allt genom en fenomenal brist på diplomatisk fingertoppskänsla, utmärkt exemplifierat av generalstabschefen, Franz, baron Conrad von Hötzendorf, vars enda lösning på diplomatiska kontroverser, oavsett vem det berör eller vad det gäller, var att starta krig.
Tyskland försöker ligga lågt och inte stöta sig med någon. Olyckligtvis har de en kejsare vars uppträdande i diplomatiska sammanhang närmast kan liknas vid den beryktade elefanten i porslinsbutiken och som numera förmodligen skulle renderat honom allehanda bokstavsdiagnoser.
Frankrike genomsyras fullständigt av revanschism mot Tyskland och försöker med alla till buds stående medel hetsa Ryssland mot Tyskland för att slippa göra jobbet själva. Till Frankrikes stora frustration är dock Ryssland mer intresserat av att kapa åt sig Balkan.
Storbritannien är bara imperialistiskt och struntar egentligen i resten av Europa, men eftersom de konkurrerar i viss mån med Frankrike om att lägga under sig Afrika och ännu mer med Ryssland i Asien, lierar de sig med just dessa länder enligt devisen ”Håll dina vänner nära och dina fiender närmare”. Att utrikesministern dessutom är extraordinärt tyskfientlig kan i och för sig kanske spela en viss roll i sammanhanget. Gentemot Frankrike är han i bästa fall ointresserad så till den grad att hans regeringskolleger ger honom gliringar om att eftersom han förespråkar allians med Frankrike vore det månne klädsamt att avsätta åtminstone en del av den tid han ägnar åt sportfiske till att i stället lära sig några få ord på franska.
Allt detta utmynnar i de välkända allianserna mellan Österrike, Tyskland och Italien å ena sidan och ententen mellan Frankrike och Ryssland, sedermera utökad med Storbritannien, å den andra. Vad författaren tar upp som kanske inte är särskilt känt är att Frankrike och Ryssland redan vid tiden strax efter Agadirkrisen identifierade att en potentiell konflikt mellan Österrike och Serbien, oavsett orsak eller skuld, skulle erbjuda gynnsammast möjliga
casus belli för båda att nå sina respektive mål enligt ovan. Således finns färdiga planer redan i början av juli 1914 och bollen tycks vara i rullning hos både Frankrike och Ryssland. Eftersom Österrike inte kan få ändan ur vagnen med att smiska upp Serbien för det statsorganiserade attentatet ger det Frankrike och Ryssland möjlighet att under ett tidigare planlagt offentligt statsbesök 20 – 23 juli i S:t Petersburg samordna sina planer och åtgärder – Österrikes skäl till senfärdigheten tycks otroligt nog ha varit att Frankrike och Ryssland inte skulle kunna diskutera krisen, varför ultimatumet inte skulle överlämnas förrän efter statsbesökets slut. Att sagda länder redan bestämt sig för att Österrikes krav, vilka de än kunde vara, av landets fiender per definition skulle anses orättmätiga, var uppenbarligen inget som togs med i beräkningarna.
Samtidigt som Österrike väntade på svar från Serbien stannade den franske presidenten till i Stockholm på återvägen, för att på direkt önskemål från ryske tsaren försäkra sig om att Sverige inte skulle invadera Ryssland när kriget snart skulle bryta ut, utan förhålla sig neutralt. I Tyskland hade kanslern föga framgång med att för generalstabschefen von Moltke förklara skillnaderna mellan mobilisation och invasion – den senare tycka ha varit av uppfattningen att så fort man mobiliserat ett förband skulle det genast anfalla. Att man kunde mobilisera trupperna i rent defensivt syfte, i avsikt att bättre kunna möta fientlig aggression, tycks över huvud taget inte ha ingått i dennes begreppsvärld. Man försökte förtvivlat få Storbritannien att hålla sig utanför och ointresserat som landet var av att slåss för Serbien hade det kanske lyckats om det inte varit för att landet hade den utrikesminister det hade, med en rigid uppfattning om att eftersom man var i allians måste man hjälpa sina allierade.
Sålunda, den tes författaren driver är att politikerna varken tänkte själva eller gjorde några aktiva insatser för att undvika konflikten utan snarare zombieartat gjorde de rörelser som skulle leda till krig utan att det syntes bekymra dem det minsta. Att de efter kriget insåg vad de gjort visas också genom att han pekar på de stora skillnader som finns mellan exempelvis vad som står att läsa i den franske presidentens dagböcker, skrivna åren före kriget och under krisen, samt dennes memoarer, skrivna efter kriget. Men från att inse skuld till att erkänna den är det som bekant långt och om man ser på dagens debatt om partipiskor, knapptryckare och blockpolitik kan man undra om dagens politiker verkligen har lärt sig något och förhoppningsvis är det i det ljuset man bör se Angela Merkels uppmaning till Europas politiker. Själv är jag nog efter sommarens läsning mer benägen att säga att politik är alldeles för allvarligt för att överlåtas åt politiker.
Som upplysning har texten ovan ett LIX-tal på 57.