Here we go:
Först ut var årets enklaste bygge: Tamiyas Spitfire Mk. 1A. Ljuvlig att bygga, så lättbyggd att det nästan kändes som att fuska...
En Spitfire följs gärna av ytterligare en. Så var fallet för några år sedan, och så blev det igen. Äntligen fick jag tummen ur och byggde Airfix Mk. VB i Malta-kamouflage. Inte fullt lika enkel som Tamiyan, men ändå en resa utan större hinder på vägen:
SK 60-bygget förra året väckte en vilande förtjusning över mindre tvåsitsiga skoljetflygplan. Så min lilla samling av sådana kompletterades med Kinetics Alpha Jet. Relativt lättbyggd för att vara en Kinetic.
Inspirerad av Alphan, såg jag till att göra klart Kinetics Fouga Magister. Det låg två i lådan, den ena gjorde jag klart 2022, den här kom halvvägs innan den stannade upp. Så det var egentligen bara slutslipning och målning kvar. Faktiskt årets enda avslutade surdeg, jag brukar ha ett gäng halvfärdiga som jag gör klart varje år. Men samtliga övriga är faktiskt både påbörjade och avslutade 2023:
Och från Alpha och Fouga är steget inte långt till en Hawk. Så plötsligt hamnade Italeris dito på byggbordet och kläddes i finsk dräkt. Något sämre än väntat, den såg väldigt fin ut i lådan, men ändå bra för att vara Italeri.
Britmodeller hade ett Draken-gruppbygge. Det kändes nästan obligatoriskt för mig att vara med där, så äntligen hamnade Hasegawas S 35E på byggbordet. Den här har jag förberett och samlat på aftermarketdelar till i säkert mer än tio år. Maestros Apparat 15, Aires cockpit, Masters pitotrör, diverse ets från Eduard och Moose Republics dekaler gjorde denna till årets mest ambitiösa bygge. Och i mina egna ögon ett av mina bättre någonsin. Tur det, eftersom det var just AMS-känslan som hindrat mig från att bygga den tidigare...
Ett av relativt få inköp 2023 blev Pilot Replicas Kongo-Tunna. Och inspirerad av några modeller där jag målat kamouflaget på fri hand, tog jag tag i den direkt. Modellen i sig är ju ljuvlig att bygga, målningen desto mer utmanande att få till. Men jag blev nöjd till slut:
Därefter blev det dags för den östtyska Miggen. Närmare bestämt Broncos MiG-15bis med aftermarketdekaler. En relativt enkel modell som kändes mer som en uppskalad 1/72 med klara snap-tite-drag. Men helt okej på det stora hela:
Sist ut var årets oldtimer: Hellers Étendard IVM. En modell som pimpades med cockpit och dekaler från Kinetics Super Étendard men som i övrigt var överraskande bra med tanke på att den har över trettio år på nacken. Nu har jag visserligen rätt hög toleransnivå för dåliga modeller, och den var inte direkt lättbyggd. Men ändå sympatisk på något vis. Fransk märkning är enda alternativet på denna, vackert så. Så med den blev en tredjedel av årets byggen faktiskt franska.
Vad väntar då under 2024? Förhoppningsvis kan jag göra klart tre britter som väntar på målning (bilder kommer); Airfix Lightning och Canberra PR.9 samt Hasegawas Westland Sea King. Och om jag tar mod till mig, kanske det blir något i 1/32. Men antagligen blir det något helt annat om jag känner mig själv rätt.
Kanske den Tyrell P34 jag fick av sonen i julklapp? Vem vet?
!