Nåväl: En stor fågel kommer det att bli! Det är inte alltid kartongen är långt mindre än själva modellen...
Cockpit målad och med instrumentpaneldekaler ditsatta. I stort sett inget kommer att synas, så minimalt med arbete lades ner här. Den energin lär behövas på annat håll.
Airfix har fått för sig att det här är en leksak och fixat till en mekanism som gör att nosen ska gå att fälla. En dålig idé på många sätt. Främst för att mekanismen är klen och funkar dåligt, men också för att det gör att nödvändig detaljering offrats på rörlighetens altare. Jag ska göra en parkerad Concorde, så då ska nosen - till skillnad från ryss-kusinen Tu-144 - alltid vara i upprätt läge. Så det blev till att scratcha ett "golv" under visiret. Även hjulhusen är rätt tomma, så här har jag fixat till sporrställets hjulhus.
Nos och frontparti torrpassade. Efter en hel del trimning och finslipning verkar det mesta passa något över förväntan.
Men glipor finns det gott om. Som här mellan kropp och vinge. Just denna glipa löstes med superlim och milt våld.
Sedan var det dags för den i alla bemärkelser stora utmaningen: Att få ihop kropp, bakparti och vingar. Och med superlim, etylacetat, grovslipning, fintrimning, tålamod och en hel del både ytterligare milt, kompletterat med mer hårdhänt, våld gick allt faktiskt ihop till slut. Och jösses, vilken best detta är!
Av någon anledning har Airfix valt att låta den främre delen av fenan sitta fast på kroppens mittparti medan resten hänger ihop med bakpartiet. Självklart passar det inte helt (även om bakpartiet passade oväntat bra), den främre snutten är ungefär en halv millimeter smalare. Men allt löstes på ett enkelt sätt genom att jag limmade på en bit plasticard.
Och här är vi nu. Oväntat snabbt bygge hittills, men å andra sidan har modellen bara 90 delar. Nu väntar en spackel- och slipsession och nästa stora utmaning: Motorerna! Stay tuned!
