Svenska what ifs

[Emil Lindberg]

Sedan "fanns" ju S 33 - En J 33 med radarn från S 18 placerad i en radom i nosen, i en kapsel under vingen eller i en kapsel på vingspetsen. Infomation och skiss finns på sida 51-53 i boken "J 33 de Havilland Venom"

[Andre B.]

Hur är det med den Vampire som Airfix nu kommer att ge ut? Något svenkst rörande den modellen (med avseende på J 33)?

/ Andre

[Björn Fransson]

Nej, inte med tanke på J 33. Däremot en klockren J 28C!

[Erik_G]

1978 Beställde det indiska flygvapnet 170 AJ 37 Viggen av SAAB. 40 flygplan skulle tillverkas i Linköping, resterande skulle sammansättas av Hindustan Aeronautics Ltd i Indien.
Flygplanet man beställde var i grunden en AJ 37, som försetts med kanon och andra delar från JA 37 som var under utveckling vid samma tid.

Under den tid som de första 40 maskinerna tillverkades i Linköping blev planerna dock ändrade. Även om man från indisk sida var mycket nöjd med de flygplan man fått så kände man att man att man förmodligen kunde få mer. Samtidigt hade SAAB i Sverige hunnit påbörja utvecklingsarbetet med fpl 39.

Dessvärre beslutade regeringen och riksdagen att falla till föga för den proteststorm som fanns mot Gripen-projektet, och man valde därför att lägga ner projektet. Samtidigt så fick SAAB och den svenska regeringen förfrågningar från den indiska regeringen om inte SAAB var intresserat av att tillsammans med indisk industri, utveckla Viggen vidare. Så kvar ur det nedlagda Gripen-projektet fanns russin man kunde plocka, och tillföra en beprövad konstruktion.

Resultatet av SAAB's, samt ett sorgligt gäng frusna indiska flygingenjörer, inflyttade till Linköping (som på köpet fick en mängd nya, utmärkta indiska restauranger) blev F/A-37 Azani (Åskblixt på Sanskrit), eller JAS 37E/F Viggen i flygvapnet.

Azani kom att i grunden bestå av en JA 37, men förlängd i nosen för att rymma en andra sits (som indierna gärna ville ha, Sverige valde en mix av mestadels ensitsiga och ett mindre antal tvåsitsiga maskiner). Indierna behövde inte dragkraftsreverseringen, och eftersom de stod för mycket av pengarna blev det som indierna ville, reverseringen gick bort. Vidare ville man gärna ha en mer ändamålsenlig motor än den i grunden för trafikflygplan utvecklade JT8D/RM8. Valet föll på P&W's F100 som användes av både F-15 och F-16. Den hade mer dragkraft på grundmotor och mer dragkraft med EBK än RM8, och efter att ingenjörerna på VFA kikat på den kunde ytterligare lite kraft plockas ur motorn, som kom att licenstillverkas som RM14.

Då ingen dragkraftsreversering behövdes kunde motorn flyttas bakåt en bit. Detta kompenserade den ökade vikten från nosförlängningen. Vidare så var RM14 smalare än RM8, varpå man kunde utnyttja utrymmena runt motorn för bränsletankar.

Man behöll AKAN, radar (om än något utökad, med fler moder för spaning och attack), raketstolar, centralkalkylator mm från JA 37, men man plockade det elektriska styrsystemet från ESS-JAS.

Flygplanet är förvisso inte instabilt på det sätt som Gripen hade tänkts vara, men det elektriska styrsystemet gav ändå många fördelar, som s.k "Care free manoevering", möjlighet att använda alla roderytorna mer aktivt. Exempelvis så användes nu klaffarna på nosvingarna helt dynamiskt, så att en viss effekt liknande den som de rörliga nosvingarna på Gripen skulle ha givit, uppnåddes. Tack ESS kunde även roderytorna användas som luftbromsar, varpå det ganska så ineffektiva luftbromssystemet från tidigare viggen-flygplan kunde utgå. Det kompenserade i viss mån också frånvaron av reversering. Man utredde även om man skulle utrusta flygplanen med bromsfallskärm, men tveksamheter gällande hållfastheten av stjärtpartiet, som på tidigare versioner varit demonterbart, gjorde att man avstod.



På grund av den ökade frontsnittsarean i nosen på grund av den större, och jämfört med Sk 37, mycket bulligare huven, var man tvungen att öka fenstorleken ännu mer. Här använde man sig flitigt av kunskaperna inom kolfiberkonstruktion, som man inhämtat inför Gripen-projektet. Kolfiber-fenorna hade fördelarna, förutom att de var lätta, och krävde mindre av hydraulsystemet för fenfällning, att de kunde ha många antenner internt, och att de gav ett lägre radar-eko än aluminium-diton. Man ersatte även många andra delar av flygkroppen med kolfiber, och kunde på så sätt erhålla en marginell viktökning jämfört med JA 37. Även den ensitsiga versionen hade en större och bulligare huv med bra sikt runt om.

I den första delserien använde man SI och instrumentering från JA 37, men senare gick man över till den instrumentering som från början hade tänkts till JAS 39. Indien utredde på 90-talet även om det skulle gå att integrera IRST-sensorn från MIG 29, men fann att det nog hade blivit allt för dyrt i förhållande till den effekt man skulle få ut. SAAB har demonstrerat egenutvecklade IRST-system, men ännu har ingen av brukarländerna valt att uppgradera.

Beväpningen, förutom den inbyggda AKAN kom att vara samma som för AJ och JA 37 i flygvapnet, med tilläggen Rb 15F och Bombkapsel m/90, som hade beställts för Gripen-systemet. Man kunde även bära den svenskutvecklade Målutpekningskapsel 1 och 250kg samt 500kg Styrd Bomb, ett par svenska varianter på Paveway-bomberna. De kamerakapslar som använts på SH/SF-37 kunde också bäras, men man använde även målutpekningskapselns datalänk för att i realtid kunna inhämta spaningsdata.

Indien beställde 200 flygplan (150 i en första serie, 50st till i en tredje), och Sverige beställde 100 flygplan uppdelat i två delserier om 20 respektive 80. Man behöll således de äldre versionerna av Viggen ända in till 2012, då de sista JA 37D och AJS 37 togs ur tjänst.
Då SAAB inte sysslat med nyutveckling av ett komplett flygsystem sedan Viggen på 60-talet, ansågs det bäst om ersättarna till flygplan 37 utvecklades i samarbete med utländsk industri. Därför kom SAAB och Sverige att vara ett av de första länder att hoppa på JSF-projektet. Nu, år 2018 börjar även de nyaste JAS 37 bli åldersdigna, och trots nya robotvapen och AESA-radar så måste en ersättare komma. Dock är det i nuläget oklart om de första F-35C Draken II kommer kunna levereras till 2020, som senast utlovades. Men det är en annan story.

[Janne.S]

Tjenare!
Vad gurglade du innan du komponerade ihop det här?!


*Stående ovationer*

[Erik_G]

Tja, jag blev inspirerad dels av alla "what if" spekulationer här på forumet, dels av export-kapitlen i SFF's Viggen-bok jag läste igår. Dels tycker jag, som du vet, att Sk 37 är rätt så ful, och att det är snyggt med tvåsitsiga kärror med stora glashuvar, så jag ville se hur Viggen skulle se ut med en sådan. Sen bara kom det till mig.. Jag tycker inte att min story är så jätte-långsökt. Tänk bara, vad hade vi haft för alternativ om vi inte gått vidare med Gripen, men velat behålla flygindustrin i landet? Vi hade förstås kunnat köpa in och licenstillverka F/A-18 eller F-16, men om man samtidigt hade sålt Viggen på export så hade man ju varit tvungen att hålla Viggen vid liv - det är ju bara att dra paralleller med Gripen och Schweiz.. Min 37E är helt enkelt 39E, fast 20 år tidigare..

Notera att jag adderade en svensk ensitsig maskin ovan

[JonathanRL]

Slängde ihop den här lilla videon tillsammans med en nödbedd historia för inte så länge sedan:
http://www.youtube.com/watch?v=g6dUq42390Y

Spelet i fråga är Strike Figthers 2 Eurorope, med modden "The Scandinavian Front" installerad.

In 1944, the Swedish Government took delivery of the last of F4F Wildcat Fighters which were given as compensation for P 35 Aircraft who had been embargoed at the eruption of the second world war. The American Officer in charge of the delivery made a joke, that would make the annals of military history when he asked if the Swedish Government would like a Aircraft Carrier alongside its regular order.
The startled reception asked how much one would cost, and the officer left the scene wondering how on earth he would file this in his now rather famous report. The question never really left the tough of the Swedish Navy who had been forced to watch the borders during the war with older vessels. And so it was after intense lobbying that the Swedish Government came to ask the United States for purchase of a Carrier at the end of the war.

The question was put on hold, as the need for Carriers was as large as ever during the final struggle of Imperial Japan, but in late 1945, the American Embassy sent an enquiry to see if the offer still stood. It did. A delegation was sent to the United States to tour the various naval bases more or less able to pick and choose amongst the various types. They also witnessed several take-offs and landings upon the Carriers, most impressed by what they saw. A few months later, the verdict came that a light carrier, preferable one of Independence Class would be most suitable to Sweden's needs. A cadre of pilots was sent at once over to the states to receive Carrier training.

In may 1946, the United States Navy relived the USS Cowpens (CVL-25) of her duties in the Magic Carpet transports and began the long voyage to Scandinavia. She reached Karlskrona three months later and began her transformation into Sweden's first aircraft carrier. In the Hangars of the aircraft was also stored twenty F-4F Wildcats who would serve as the ships main fighter screen. There where also ten TBF Avengers, who was judged in so poor a condition that they would never see service. Instead, they where stored and forgotten until they where rediscovered in the 1980s to the eternal joy of museums and warbird fans all over the world.

The ship was renamed HMS Gustav II Adolf in a ceremony in Stockholm, with the royal family present and in the waters outside the capitol, the king recived a air show by Swedens new carrier pilots who shown their new skills in their Wildcats. One year later, the ship entered active service, forming the core of a task force that included the two Coastal Battleships HMS Gustav & HMS Drottning Victoria as well as several destroyers.

In 1948, it was decided to purchase A-1 Skyraiders to provide the carrier with attack & torpedo capacity beyond the guns of the Wildcats. In total, 30 would be purchased and in a visit to Stockholm a little girl remarked that the Skyraiders on the carrier looked like seals on a cliff. The name stuck. The Carriers first trial by fire came in the Catalina Affair in 1952 when Skyraiders and Wildcats was launched to aid in the search effort for the DC-3. Two days later, when a Rescue aircraft was attacked, Skyraiders rushed to the scene and drove off the MiG 15s who had shot down the Rescue Aircraft. The crew would be rescued by a freighter.

HMS Gustav II Adolf Order of battle:
Sjöjaktflottiljen (F-4F Wildcat)
Sjöattackflottiljen (Torpedplan 3 Skyraider)


Allt detta digitala arbete kommer ifrån denna modell:
http://sphotos-g.ak.fbcdn.net/hphotos-a ... 8475_o.jpg

Mer information om The Scandinavian Front:
http://jrl5.blogspot.se/2012/04/scandin ... orker.html

[Erik_G]

Hmm.. saknade de hangarfartygskonverterade J22orna, och B17..
Men ska man spekulera lite, vad hade vi haft för jetkärror på däck några år senare? Vampire fanns väl på de brittiska hangarfartygen, och den fanns ju även i vår tjänst, så det kanske inte vore en högoddsare? Men visst vore det en intressant tanke att ge Tunnan landningskrok? Den skulle nog vara en "killer".. särskilt vid utbildning i landning.. dvs det är inte fienden som går åt..

/E

[JonathanRL]

Vi har inte J-22 och B-17 till spelet. Därför så valdes alternativ som redan fanns tillgängliga till det.

Jag prövade Lansen, Vampire och Tunnan; dock så var kroken bara ett skript på de och var alltså inte synlig. Alla tre hade märkbara problem att landa på ett så litet Hangarfartyg. Lansen klarade sig dock bäst.
I Norsk tjänst lät jag fartyget bära F-11F Tiger.

[Lars Befring]

Mehh.... STOVL-Tunnan hade ju inga problem att landa på små ytor!