IPMS Stockholm

När Sverige deltog i Kongo kriget,fanns det några fältmässiga erfarenheter rent tekniskt.Som man sedan utvecklade och så att säga lät bli standard på bl.a svenska pansarfordon och dylikt. Te.x det här lärde vi oss i Kongo och det visade sig os.v?? Eller blev det tvärtom,det här var inte bra,och så gick man andra vägen istället med sina erfarenheter.Och konstruerade om m.m./Lennart

Hej Lennart!

Det finns ett par killar på SPHF som är superkunniga i ämnet, men jag kan också dela mig av det lilla jag vet (enbart fordon, dock).

De flesta fordon som användes av svenskarna under konflikten har jag förstått var tillfångatagna fordon, eller sån't man hittade på skrothögar som rustades upp (undantaget var KP bilarna som skickades till Kongo). Innovationen här skulle ju vara "can do" attityden som de svenska trupperna hade genom att använda allt de kunde för att få fordonen i användbart skick, det byttes delar, hjul, däck kors och tvärs mellan fordon tex.
Den modiferingen som jag tror var ett direktresultat av erfarenheterna i strid var att komplettera ksp lavetten på KP bilarna's tak med pansarplåt runt om för att bättre skydda skytten.

Som sagt, det finns de som är mera kunniga i ämnet, som jag har vänt mig till under mina Kongo-projekt

Ok, då förstår jag bättre. Min tanke var lite så där att detta fordonet eller systemet,kom egentligen till genom erfarenheter från deltagandet i Kongo.Alltid kul att lära sig lite utanför sin egen sfär.
Tack för svaret Sven/Lennart

Ah ok, jag hänger med.

Kan inte nå't i det perspektivet, men skulle vara förvånad om man inte tog tillvara på erfarenheterna i strid för att göra förbättringar på tex officers- och trupputbildningar, stridstaktik osv - och kanske tom tekniska innovationer på fordon, flyg osv

SvenYoung skrev:Hej Lennart!
Den modiferingen som jag tror var ett direktresultat av erfarenheterna i strid var att komplettera ksp lavetten på KP bilarna's tak med pansarplåt runt om för att bättre skydda skytten.

Dessa erfarenheter har man givetvis passat på att glömma mellan varje utlandsmission, så i Bosnien var kulspruteskyttarna i Sisu-bilarna till en början oskyddade ( alla fall de där bak), och sen gömde man bort det igen till Afghanistan, där skyttarna på Galten-bilarna har varit likaledes oskyddade, fram tills dess att man tog fram skydd även där.

/E

Kan en sån sak bero på att det är länge mellan varven som sverige ,och svenskar deltar i utlandsmissioner Erik? Det blir ju mycket litteratur mellan modellerna,och militär teknihistoria och historia dominerar väl intresset.Det som jag tycker är fachinerande är just att Sverige ,trots småskaliga erfarenheter från krig trots allt hållit sig på topp när det gäller teknik och utveckling av just militärteknologi. Parametrana är ju många,och vi har ju inte skapat allting själva,men ändå så har vi varit mycket framstående unedr lång tid,och är så ännu. Usa ,Storbrittannien och Ryssland har ju egentligen gjort mycket som från början var tysk teknik.
Man kom över koncept som man vidare utvecklade.Och då slog det mig att det kanske gått till så även på pansarsidan där det också var långt framme.Och då låg Kongo närmast till hands, där Sverige deltog och kanske fick dra lärdom av att fältmässigt prova materielen.
Även om förhållandena i Kongo måste vara helt olika än att strida i Sverige eller i Europa.Dessutom har jag många gånger undrat varför Sverige inte tagit fram en ny helt egen stridsvagn. S:en var ju en innovasion på gott och ont,men sedan blev det bara import:Och det förvånar mig, eftersom kunnandet borde finnas. /Lennart

Allt kan sammanfattas med ett ord: pengar.

En sån enkel sak som pansarskydd för ksp-skytten på ett stridsfordon - pansarskölden kostar extra i både vikt och framtagningskostnad - så den stryker man tills dess att någon verkligen behöver den.

Problemet med Strv S var ju att den var en teknologisk återvändsgränd. Det finns klara nackdelar med att ha tornet fast lagrat, man kan inte skjuta under gång, och man måste rikta hela vagnen för att sikta. När man konstruerade vagnen var dock fördelarna med bättre skydd och lägre profil dock större - eftersom man ändå inte kunde skjuta under gång med pålitligt resultat från de tornförsedda vagnarna. Ganska snart hade man dock tillräckligt bra stabiliseringsystem och eldsledningssystem framtagna att skytte under färd, med god träffsannolikhet nu var möjligt. Då var fördelarna med 103an inte längre lika klara, och nackdelarna desto tydligare.

Skulle man ta fram en ny svensk stridsvagn jämförbar med de senaste NATO-vagnarna (som t.ex M1 Abrams och Leopard 2) så hade egentligen inga erfarenheter från Strv S kunnat tillvaratas, annat än att man inte ska göra som man hade gjort innan.
Detta hindrade ju inte Bofors/Hägglunds att offerera ett svenskt alternativ till de utländska vagnar man var intresserad av, kallad Strv 2000. Denna vagn skulle på sedvanligt svenskt maner vara annorlunda, och på vissa sätt var den klart före sin tid. Den skulle ha modulärt pansar, en 140mm automatladdad kanon, en 40mm akan som koaxialvapen och en fjärrmanövrerad kulspruta på taket. Lustigt nog har konceptskisserna även ett par LYRAN lysgranatkastare på torntaket, vilket skvallrar om att man förmodligen inte offererat värmesikte, utan hoppades på att kunna erbjuda ett lägre initialpris, för att sedan sälja ett oundvikligt modpaket.

Efter mycket om och men valde man som bekant att gå vidare med Leopard 2.

/E