Om man gillar prylar som snurrar, surrar, slamrar, swoschar eller bara står still och påminner om vilken fantastisk värld vi människor har skapat med våra händer, så ska man bege sig till tekniska museet i Berlin. Jag tror att detta är ett av de trevligare museer jag varit på med gott om utrymme och mycket att titta på för gammal som ung. Här finns det mesta som tillverkats av människan och som satt avtryck i vår vardag. Museet är lagom interaktivt så att man inte bara behöver läsa på skyltar utan det finns gott om ljudinspelningar, filmer och knappar att trycka på.

Kanske inte helt oväntat fastnade jag länge på avdelningen för flyg och marina maskiner vilket kommer visa sig på bilderna som följer. Orkar du inte med precis allt, vilket jag tror att du inte gör, så är det ingen katastrof. Museet är ett av dessa ställen man kan komma tillbaka till ofta för att låta sig förtjusas av teknikens under. Måste man fylla på energi eller bara sätta sig ned och pusta med en fika finns en utmärkt liten restaurang på entréplanet.

Nu kör vi!

Detaljbild av en rejält stor modell som pedagogiskt visade hur vindkraftverk transporteras från land ut till havsbaserade vindparker. Här visas hur bladen till vindkraftverken lastas på ett fartyg för vidare transport till havsbandet. En rejäl portion utställning handlade om vinden och hur vi använder den i vår vardag. Till att driva väderkvarnar, vindkraftverk, vinddrivna bilar, torka tvätt osv.

En härlig sektion med träbåtar av allehanda slag. Här syns rodd- och motorbåtar. Observera den lilla aktersnurran på kanoten nere till höger!

Stilig och stor modell av Vasa. I bakgrunden till höger skymtar en kopia av riksvapnet som satt i aktern på orginalet.

En av många trevliga modeller av segelfartyg och skepp. En fantastisk samling av flytetyg från stenåldern till dagens moderniteter visades upp på det mest fantastiska sätt där var och en fick en liten monter med perfekt avpassad belysning.

Frälsarkransen var en del av utställningen där fokus låg på sjöräddning. Filmer från förr och nu visade att det inte är någon större skillnad på vare sig farorna eller räddningsbåtarna för hundra år sedan och i dagsläget. Samma skrovformer och utrustning, bara materialen skiljer sig något.

På museet väjer man inte för vare sig historien eller hur man presenterar den. Har på Sjöhistoriska museet i Stockholm sett mindre teckningar och ritningar på svenska slavskepp, här hade man gått ett steg längre och byggt en rejäl avdelning med slavar som låg bojade i flera våningar. Hemskt att se. Och nyttigt.

Damen gjorde rätt i att använda förstoringsglaset. Varje båt var nogrannt detaljerad och smyckad och förtjänade en närmare titt.

Ett dussin eller fler av dessa cirkelrunda ljusskåp hade en modell av ett fartyg i sig. Varje modell var gjord av olika material som Lego, snäckskal, tändstickor, jade, kryddnejlikor…

Denna modell av USS George Washington, CVN-73, var i skala 1/50 och hade hela däcket fullt av flygplan och helokoptrar. Det ser rymligt ut det där flygdäcket, i alla fall när man ser helikoptrarna mitt på däck. Men tänk hur det är att ligga på finalen mot det på havet lilla fartyget och sedan dunsa ned i en kontrollerad krasch med små marginaler. Adrenalinstint!

På museet fanns en riktig Biber! Ubåten var tänkt att ta en person och kunde avlossa två torpeder som satt fästa i urgröpningar på nedre delen av skrovet. Stackars satar som tvingades att genomföra dessa veritabla självmordsuppdrag. Fotade den genom alla tänkbara öppningar och vinklar, bilderna kommer att läggas upp som en egen artikel lite senare.

I några montrar fanns det spel på det mer krigiska temat. Detta gick ut på att man med u-båtens torped (sköts iväg med en fjäderanordning) skulle pricka en viss punkt på kryssaren. Träffade man rätt sprätte torn och överbyggnad iväg. Ingen tvekan om man hade gjort rätt med andra ord.

Flygavdelningen var imponerande stor. Tyskland har i alla tider legat i den absoluta framkanten, kanske med undantag för efterkrigsåren, och det är därför inte så konstigt att man har mycket att visa upp. Denna farkost var en Taube med mängder av wirestag över allt. Som en torkvinda ungefär.

Orginaldelar till en LVG monterad på en ny stjärtdel. Coolt mönster!

En handfull olika tryckta mönster till tyska flygplan fanns uppspända för att man skulle kunna se hur de såg ut när de var nya. Denna duk var till översidan på ett dagjaktplan…

… och undersidan till det samma.

För dem som gillar medaljer och svartvita foton på flygare så fanns det gott om dessa.

Flygfartyg som man tänkte det för väldigt länge sedan. Stora kanoner och murade hus. Påminner ganska mycket om en Boeing 747 med sina dubbla våningar, tycker ni inte det?

En, eh… en Focke-Achgelis Fa 330. Bemannand rotordrake som släpptes upp från en framåtstävande ubåt för att kunna avspana horisonten lite längre bort. Den var fäst vid ubåten och fartvinden gjorde att rotorn snurrade vilket gav lyftkraft; alltså ingen egen motor för framdrivning som en helikopter eller autogyro.

Fin avklädd Arado 96. Användes som skolflygplan i Luftwaffe under 2VK.

Ett hyfsat helt vrak av en Junkers Ju 87 Stuka, dock utan motordel.

Stukans vinguppbyggnad.

Radiotelegrafisten till denna Messerschmitt 110 överlevde kriget. Flygplanet sköts ned över Murmansk och plockades sedan upp från en myr. Bredvid stod en restaurerad Junkers Ju 88 nattjakt med spagettimönster. I taket syns en Focke-Wulf FW 44 Steglitz. Till vänster syns höjdrodret till den…

…svenska Fieseler Fi 156 Storch som även syns här. I förgrunden ser vi en fin Messerschmitt Bf 109. Mellan de båda flygplanen ses Junkers 88:an i sin för en modellbyggare skitjobbiga målning. Skymd bakom allt detta som hängde i luften var mittsektionen på vingen till en Lancaster och den oklädda rörkonstruktionen till en Gotha 242.

Det som förmodligen var juvelen i hela samlingen var denna Junkers Ju 52 i Lufthansamålning. Just denna individ hade genomgått många olika skepnader och ägarbyten.

Ser ut att vara trevligt att resa på 30-talet.

En av 52:ans identiteter var en gång i tiden målad med denna symbol…

…och en annan med denna spanska märkning. Det stod att läsa en del om just denna maskin och hur man gått till väga för att lager för lager frilägga gammal målning och märkning. De olika stjärtmålningarna åstadkomms med hjälp av en projektor som växlade mellan 4 olika bilder. Effektfullt och pedagogiskt. Att se så många hakkors på ett tyskt museum var en nyhet för mig. På Deutches Museum i München så vill jag minnas att alla hakkors var raderade på restaurerade maskiner och alla fotografier hade en klisterlapp över symbolen. Även om hakkorset är förbjudet i Tyskland måste man kunna visa det i rätt sammanhang på ett museum, vilket jag tyckte att man gjorde här.

Ju 52:an igen, här med en civil Klemm i vrooooom-målning.

Som synes är det ingen hejd på mängden saker som hallarna proppats med. Nu ska vi se här… en gul Bücker, en Horten flygande vinge i bakgrunden, stjärten på en Fiat G 91, en Stukavinge och någon sorts flaxoflappglidvinge från Otto Lilienthal… missat något?

Det fanns en uppsjö av olika motorer, från småttiga luftkylda saker till rejälare doningar. En svart Daimler Benz med en Jumo i bakgrunden.

En BMW jetmotor. Den såg inte så värst pålitlig ut och de höll väl inte så många timmar inan de var slut.

Stabilisatorn till en av de mest kända flygplansindividerna någonsin? Michael Grzimeks flög runt i sin zebrarandiga Dornier Do 27 under slutet av 50-talet och dokumenterade djurlivet i Serengeti. Planet kraschade och Michael Grzimeks dog. Resterna av planet togs hem efter många år, då var det svårt åtgånget av decennier av vind, sol och souvernirplockande. Revell har en utgåva av sin Do 27 med dekaler till D-ENTE och jag vill minnas att även Playmobil gjorde en Do 27 som kunde målas med deras egna färgpennor för att efterlikna D-ENTE. Märkligt nog så har Scale Aviation Modeller i sitt novembernummer för 2012 en artikel om ”Serengeti Dornier”. Ute just i skrivande stund!

Detalj av affisch för filmen som gjordes om djurlivet i Serengeti.

Ett väldigt okomplett vrak av en Henschel Hs 126 fanns till beskådan. Jag förstod det som att man planerade någon form av återuppbyggnad. Korrosion och fastrostade bultar är inget problem. Kanske något för ett visst flygmuseum i Sverige att fundera på.

Detalj av Henschelns vinge. Ni som inte tycker att era dekaler är snyggt tryckta kan ju se hur det såg ut på riktiga plan under andra världskriget…

En faschinerande del av mellankrigshistorian berättades i en videoinspelning av mannen som en gång i tiden ägde denna maskin. Han flög tvåsitsiga attackflygplan och köpte loss några sådana efter krigsslutet för att flyga passagerare och gods.

Detalj av rodret till en Iljusjin Il 14. Hyfsat komplicerad märkning som dekaltillverkarna inte alltid får till.

En avdelning visade de fartfyllda påhitten under andra världskriget. Mitt i blickfånget står en Heinkel He 162, snett ovan till höger hänger en Bücker Bü 25 Bestmann, även känd som Sk 25 i svenska flygvapnet. Rakt över Heinkelns vinge hänger en Henschel Hs 293, en radiostyrd raketdriven robot som släpptes från Heinkel He 177 mot de allierades fartyg. Till vänster hänger en Fieseler Fi 103, vanligtvis kallad V-1. Som ett litet sugrör längs väggen står en raketmotor som användes i jaktplanet Messerscmitt Me 163 Komet. Även motorn till en V-2-raket visades i den lilla delutställningen med försöken inom raketteknikområdet.

För dig som gillar att ådra dina modeller har du här en juste förebild; glidflygplanet SG 38 med en stilig kåpa för piloten. Uppe till höger skymtar en Morane-Saulnier av någon för mig okänd modell. Det var inte bara tyska flygplan på museet utan en del annat också, mellankrigstiden med sina racingplan och kvinnliga pionjärer täcktes även in.

Det fanns ett par stora lokstallar fullproppade med lok och vagnar av olika slag. Vid det här laget var artikelskrivaren rätt mör och denna del hastades igenom men det var faktiskt en del som var väl värd ett längre besök.

Många små och stora lok samlades i fin miljö. Även här fanns en koppling till kriget och det var genom redovisningen av de transporter som gjordes till utrotningslägren. Som tidigare nämnts så väjde man inte för det jobbiga i Tysklands historia.

Detta är ett tekniskt underverk. En brodyrmaskin som drevs med de hålkort som syns uppe till vänster. Kan ni tänka er hela det finurliga med att programera en maskin med hjälp av hål i pappremsor?

Så här ser trådbanorna ut i maskinen. Att dra alla trådarna måste ha tagit en evighet och resultatet av en feldragen tråd vågar jag inte tänka på!

Edit: vid närmare eftertanke är detta nog inte brodertrådarna utan något som styr själva brodyren. Imponerande dragning icke desto mindre.

Detta härliga textilarbete var en del av en utställning om säkerhet i hemmet. Ajajaj, bort med fingrarna!

Som avslutning får ni se den C-47 som är upphängd ute på museets tak och syns nere från gatan. Maskinen ingick i luftbron till Berlin efter kriget då man räddade civilbefolkningen från att hungra och frysa ihjäl. I bakgrunden Berlins skyline med grönska och TV-tornet vid Alexanderplats, mitt i centrala Berlin.

Hoppas att det fanns något som lockade på Deutches Technikmuseum, tyvärr går det ju bara att visa ett axplock. Besök det om ni har vägarna förbi Berlin!